Slutomgång i AFC Champions Leagues gruppspel

Gruppspelet i ACL är inne på sin sista omgång och det finns fortfarande några platser kvar att slåss om i slutspelet. Dessutom har inget lag ännu säkrat förstaplatsen i respective grupp. Här kommer därför en gruppvis genomgång av förutsättningarna:

Group E:
Jeonbuk FC och Tianjin Quanjian är redan klara för nästa runda så morgondagens matcher handlar bara om vem av dem som blir etta i grupp E. Ett Jeonbuk-kryss hemma mot Kitchee, som säkrade sin andra raka ligatitel i Hong Kong så sent som i helgen men är sist i sin ACL-grupp, betyder att Quanjian behöver vinna med minst 7 bollar hemma mot Kashiwa Reysol för att sno åt sig gruppsegern. Väldigt lite talar därför för något annat än fortsatt koreanskt i topp.

Group F:
Ulsan Hyundai och Melbourne Victory slåss i teorin om en slutspelsplats men detta skulle kräva förlust bort mot Kawasaki Frontale samtidigt som Victory hemmaslår Shanghai SIPG och tar igen totalt 10 plusmål på koreanerna. SIPG reser dessutom till Melbourne imorgon med vetskapen om att de vid förlust riskerar att tappa förstaplatsen till Ulsan, vilket gör att en australiensisk målorgie känns än mer avlägsen.

Group G:
Den enda gruppen där inget lag ännu kvalificerat sig för nästa omgång. Guangzhou Evergrande är i topp men vid hemmaförlust mot Cerezo Osaka tappar de gruppsegern till gästerna och om Buriram United samtidigt bortaslår Jeju United så är det plötsligt en målskillnadshistoria som avgör om det blir kantonesiskt eller thailändskt i 32-delsfinalen. Vinner Jeju så är både Evergrande och Cerezo vidare oavsett inbördes resultat men japanerna har rest till Kina utan ett antal startspelare och ett kryss är inte nog för att avancera om Buriram vinner i Korea.

Group H:
Den enda grupp där alla lag fortfarande kan nå slutspel. Kashima Antlers är redan klara och behöver bara en pinne hemma mot Suwon Bluewings för att säkra förstaplatsen. Suwon behöver, å sin sida, en seger för att vara säkra på att undvika respass ifall vi får en segrare i kvällens möte mellan Sydney FC och Shanghai Shenhua i Australien. En förlust för koreanerna betyder att båda utmanarna har chansen att kliva förbi dem och ett kryss att Sydneys hopp om avancemang fortfarande lever.

Det ser med andra ord ut som att det kan bli en riktig nagelbitare ikväll men att morgondagen snarare handlar om inbördes placeringar mellan ettor och tvåor än att fastställa vilka de faktiskt är.

En sällsynt chans att se en CSL-match igen

Ungefär 30 minuter in i Tianjin Quanjian – Guangzhou Evergrande hittade jag vad som visade sig vara en välfungerande stream till matchen. Det betydde att jag redan missat straffen en kvart in som Ricardo Goulart i sin tur missade med ett skott över ribban. Jag var smärtsamt medveten om att jag kunde bli av med sändningen vilken sekund som helst eftersom det rörde sig en högst inofficiell källa. Förra året fanns en pålitlig europeisk betaltjänst som visserligen inte sände alla matcher, men i de fallen var det åtminstone en del bettingsajter som tillhandahöll alternativ. Denna säsong verkar det enda korrekta sättet att få tillgång till CSL utanför Kina att gå via Sky Sports. Det verkar dock tyvärr även vara så att det kräver att jag bosätter mig på de brittiska öarna och skaffar ett komplett tv-abonnemang. Ett strålande exempel på diskrepansen mellan det kinesiska förbundets uttalade ambition om att få ligan att växa och dess faktiska åtgärder för att få detta att hända.

De femton minuter jag faktiskt fick se av den första halvleken var inte mycket att skriva hem om så det kommer jag inte heller att göra.

Den andra halvleken startade med högre intensitet. Gästerna letade öppningar med en väldigt rörlig Alan på topp. Den matchbilden blev kortvarig för redan efter 50 minuter så blev Alan enkelt provocerad av Liu Yiming och satte en armbåge i ansiktet på mittbacken så att Shi Zhenlu inte hade något annat val än att hala upp det röda kortet. Ändå kunde Gao Lin förbättra sitt inte speciellt imponerande målfacit under 2018 bara 5 minuter senare med en välplacerad volley i straffområdet efter hörna. Ett synnerligen viktigt mål för Evergrande med tanke på att den främsta utmanaren till de regerande mästarna, Shanghai SIPG, var i ledning i paus hemma mot Chongqing Lifan.
Nu var Quanjian tvunget att flytta fram positionerna och de hade ett par bra kvitteringschanser inom några minuter efter målet. Men det betydde också att de blev väldigt öppet åt andra hållet och med Evergrandes offensiva kvalitet, med eller utan Alan, så blev värdarna väldigt sårbara. En frispark efter som letade sig förbi alla men tog i stolpen och ut kunde fördubblat ledningen efter 65 minuter.
Resten av tillställningen bestod av att Quanjian tryckte på, och inte utan att skapa chanser, men Anthony Modeste var en besvikelse och avsaknaden av Alexandre Pato stor längst fram. Det mest av det bästa tillhörde Evergrande och med 3 minuter kvar av ordinarie tid kunde Paulinhos ersättare, Nemanja Gudelj, definitivt punkterat matchen men serbens mottagning med bröstet lämnade mycket i övrigt att önska och friläget blev till en boll som rann hela vägen ned i famnen på Zhang Lu. Det var dock endast av akademisk betydelse eftersom Evergrande kunde hålla undan och ta en kämpaseger som betyder att de fortsatt befinner sig tre poäng bakom SIPG i toppen. Med största sannolikhet landar de på tredje plats efter omgången eftersom Shandong Luneng bara behöver en poäng hemma mot årets stora besvikelse, Guizhou Hengfeng Zhicheng, för att kliva tillbaka upp på andra plats i tabellen.

Utvärdering av CSL 2017 och tankar om CSL 2018

Ett mycket spännande första år med kinesiska Superligan

Ett år med minst sagt blandade känslor gav mig både de bästa (min dotters födelse) och värsta (en av mina allra närmsta vänners bortgång) upplevelserna i mitt liv har tagit slut och även om dessa händelser, tillsammans med arbetsbördan av universitetsstudier, inte gett mig tiden jag behövt för att producera vettigt innehåll till den här bloggen under de senaste nio månaderna ville jag ändå ta en titt i backspegeln och fundera över mitt första år med CSL när Hundens år 2018 tagit sin början och årets ligasäsong drar igång imorgon (jag ignorerar Evergrandes 4-1-överkörning av Shenhua i Supercupen eftersom det formatet, i alla versioner världen över, inte är något annat än en uppsminkad träningsmatch). CSL har sannerligen varit ett positivt tillskott i min fotbollstittarrepertoar. Inte på något sätt enkel att få grepp om, det bästa exemplet är de plötsliga och ofta oklara regeländringarna, som är förvirrande för fansen och måste göra långsiktigt planerande nästintill omöjligt för klubbarna, men spelet är mestadels mycket underhållande och matcherna lika oförutsägbara som själva ligans framtida struktur. CFAs ”skatt” på dyra utländska spelarköp har uppenbarligen dämpat spenderarlusten och det förtydligande kring regelns applikation som nyligen publicerades har på ett effektivt stoppad försöken som gjorts att kringgå den.

Guangzhou Evergrandes sjunde raka ligatitel må ha varit väntad men vägen dit var på intet sätt spikrak. Efter en knackig start kravlade sig Evergrande upp i täten men sumpade sedan otaliga chanser att göra något riktigt guldryck och hänga av sig Shanghai SIPG. Utmanarna var, lyckligtvis om en håller på Evergrande, dock fast beslutna att låta de regerande mästarna återerövra sin titel och kantoneserna kunde till slut jogga hem ligan med två omgångar kvar.

Min kännedom om CSL var, med undantag för de stjärnspäckade värvningarna som vissa klubbar stått för de senaste åren, knapp. Hulks övergång från Zenit S:t Petersburg till SIPG hade gjort mig riktigt förvånad eftersom jag höll honom som en av Europas allra bästa spelare och sedan Paulinho stått för en minst lika förvånande flytt från Evergrande till FC Barcelona är brassen nu ohotad etta som den bäste individuelle spelaren i Mittens Rike. Carlos Tévez farsartade år var i stort sett precis vad jag hade förväntat mig när jag läste om den, Alexandre Pato blev plötslig pånyttfödd och Eran Zahavi var fantastisk hela säsongen men det är roligare att tala om den inhemska talangpool som fångat min uppmärksamhet. Så som SIPGs Wu Lei som inte alls föll till föga omgiven av brasilianska stjärnor, och Gao Lin och Huang Bowen som båda stått för en mycket habil säsong för sitt Evergrande men det är deras lagkamrat, Yu Hanchao, som kommit att bli min personliga favorit bland de kinesiska spelarna. Yttern är oftast en fröjd att se men strålande blick och en del fantastiska prestationer när det kommer till slutprodukt. Olyckligtvis för det kinesiska landslaget så är ingen av spelarna jag nyss räknade upp i ett tidigt skede av sina karriärer, vilket för oss till U23-regeln som annonserades för ett år sedan. Eftersom jag utvärderade regeln efter halva säsongen tänker jag inte fastna i några siffror men kan ändå upprepa den slutsats jag drog vid tillfället: den har gjort lite, om något, för att främja utvecklingen av unga kinesiska spelare eftersom väldigt få som inte skulle fått spela utan den ändå fick mer än minimal tid på planen.

 

När det kommer till klubbarna så var det Beijing Guoan och Guizhou Hengfeng Zhicheng som överraskade mig mest i spelkvalitet. Båda lagen slutade i mitten av tabellen men om något av dem lyckas bli mer pålitliga i sina prestationer så kan de utmana om ACL-platser i år. Framförallt Guoan har visat att de kan utmana vilket lag som helst på en bra dag och med de kostsamma investeringarna (med skatt inkluderad) i Bakambu och Viera från Villarreal borde de kunna förbättra fjolårets 8:e-plats avsevärt. Guangzhou Evergrande har fortfarande inte hittat någon övertygande ersättare till Paulinho och får nu ses som en av några jämbördiga aspiranter till titeln som odiskutabelt tillhört dem under så många år. Shanghai SIPG och Hebei China Fortune är de främsta utmanarna i mina ögon och mina pengar kommer ligga på shanghaianerna som slutgiltiga segrare, framförallt på grund av Hulk. Både Tianjin Quanjian och Jiangsu Suning har gott om talang i lagen och lär vara de som slåss med Guoan om en eventuell öppning på den tredje AFC Champions Leagueplatsen. Wanda-koncernens stundande övertagande, i kombination med de stora namn som värvades mot slutet av transferfönstret, gör nyuppflyttade Dalian Yifeng till ett intressant tillskott i högsta serien, men jag har inget underlag för någon närmare utvärdering av vare sig dem eller den andra nykomlingen, Beijing Rehne.

Avspark för den första omgången är 19:35 lokal tid (12:35 svensk tid) och det är full fart direkt ur startgroparna med ett Guangzhou-derby mellan Evergrande och R&F!

URAWA RED DIAMONDS ACL MÄSTARE 2017!

När ett Urawa Red Diamonds med perfekt hemmafacit tog sig an ett hittills obesegrat Al Hilal på Saitama Stadium var det under förutsättning att en av två väldigt imponerande sviter skulle ta slut i den allra sista matchen i AFC Champions League herrens år 2017. Eftersom det första mötet slutade 1-1 så behövde hemmalaget inte ens vinna matchen för att bärga titeln utan klarade sig med 0-0. Men, med två lag som sällan går mållösa så kändes ett sådant scenario högst otroligt på förhand.

Urawa visade vilket självförtroende de har framför sina fanatiska supportrar och gick in med hög press för att få till snabba omställningar och ledningsmål, snarare än att ligga lågt och slå vakt om sitt bortamålsövertag. Yosuke Kashiwagi visade fin form på mittfältet och om det inte varit för svaga avslut skulle värdarna haft ett tidigt ledningsmål, precis som de fick i Riyadh för en vecka sedan. Kazuki Nagasawa hade hade det bästa läget men hans skott gick rakt i famnen på Abdullah Al-Mayoof i den 8:e minuten. Som om inte det var nog så fick de tillresta bortafansen utstå ett par mycket nervösa minuter när turneringens skyttekung, Omar Khribin, blev liggande efter en närkamp i minut 13. Al Hilal förlitade sig på bollinnehav men lyckades inte omsätta det i något konkret utan blev istället snabbt frustrerade av Urawas intensitet och blev flera gånger bestraffade för onödiga fouls på mittplan. Det tog gästerna 25 minuter att skapa något av värde. Då hittade Salem Al-Dawsari en fin yta strax utanför straffområdet men hans avslut smet tätt över ribban. Samme Al-Dawsari fick även nästa läge efter 41 minuter men denna gång fick han se sitt avslut gå ut utanför via en försvarare. Och minuten senare sköt Nicolás Milesi utanför efter ett fint anfall men mellan det första läget och det två nästkommande hade Reds varit det klart farligare laget och när pipan ljöd för halvtid var japanerna fortfarande i ledning på bortamål.

Al Hilals starka avslutning på den första halvleken gick inte obemärkt förbi men Urawa lät sig inte skrämmas utan svarade med samma höga press och snabba avslut som under öppningskvarten. Snart började dock Al Hilals stora övertag I bollinnehav se ut att bära frukt när det, i kombination med att hemmalaget blev allt mer vaksamma om sitt knappa övertag, ledde till att gästerna flyttade matchens tyngdpunkt närmare och närmare offensivt straffområde. Men med Khribin utbytt skadad efter en dryg timme och Carlos Eduardo borta efter skadan han ådrog sig i första mötet så saknades kvaliteten i de avgörande lägena. Med kvarten kvar fick Kashiwagi en frispark strax utanför Al Hilals straffområde och skickade själv in ett fint inlägg som slutade i att Al-Mayoof tvingades till en dubbelräddning på matchens dittills klart bästa chans. När Al-Dawsari sedan drog på sig sitt andra gula kort efter att ha satt dobbarna i vristen på Wataru Endo och satte sitt lag i numerärt underläge såg det ut som att Urawa bara hade att knyta ihop säcken. Med två minuter kvar av ordinarie tid gjorde Rafael Silva just det genom att springa sig fri och smälla in bollen via ribban så hårt att Zlatan blivit avundsjuk. Målet gjorde visserligen Al Hilals uppförsbacke än brantare men var egentligen bara av akademisk betydelse. Urawa säkrade sin andra ACL titel någonsin och behöll sitt hundraprocentiga facit på hemmaplan och Al Hilal förlorade till slut en match i årets turnering.

Det är en fantastisk bedrift att slå vad som generellt betraktas som Asiens bästa lag och en ännu större att bli kontinentalmästare. Det var knappast någon som på förhand förväntat sig att Urawa Red Diamonds skulle ta sig speciellt långt i turneringen men det fantastiska hemmastödet bar dem hela vägen fram till titeln. De kan vara det mest ojämna lag som vunnit en turnering av den här digniteten med 8 segrar(varav bara en på bortaplan), 2 kryss och 4 förluster på vägen. Hur som helst är det bara att lyfta på hatten för ett mästarlag som inte har någonting att be om ursäkt för.

Det är ändå svårt att inte känna medlidande med Al Hilal, att gå med förlustnollan intakt ända fram till den helt avgörande sista matchen och förlora en final i vilken de borde haft två eller tre måls ledning med sig från det första mötet snarare än oavgjort. Det är också svårt att se något lag i Asien som skulle klarat av att tappa så mycket kvalitet som man gjort i Carlos Eduardo och Omar Khribin på grund av skador och sedan plötsligt få spela med tio man mitt i slutforceringen av jakten på ett mål som skulle vänt helt på steken. De lär helt klart känna att de förtjänade att ta med sig pokalen hem i år och en gång för alla bevisa att de faktiskt har det bästa laget öster om Europa.