Utvärdering av CSL 2017 och tankar om CSL 2018

Ett mycket spännande första år med kinesiska Superligan

Ett år med minst sagt blandade känslor gav mig både de bästa (min dotters födelse) och värsta (en av mina allra närmsta vänners bortgång) upplevelserna i mitt liv har tagit slut och även om dessa händelser, tillsammans med arbetsbördan av universitetsstudier, inte gett mig tiden jag behövt för att producera vettigt innehåll till den här bloggen under de senaste nio månaderna ville jag ändå ta en titt i backspegeln och fundera över mitt första år med CSL när Hundens år 2018 tagit sin början och årets ligasäsong drar igång imorgon (jag ignorerar Evergrandes 4-1-överkörning av Shenhua i Supercupen eftersom det formatet, i alla versioner världen över, inte är något annat än en uppsminkad träningsmatch). CSL har sannerligen varit ett positivt tillskott i min fotbollstittarrepertoar. Inte på något sätt enkel att få grepp om, det bästa exemplet är de plötsliga och ofta oklara regeländringarna, som är förvirrande för fansen och måste göra långsiktigt planerande nästintill omöjligt för klubbarna, men spelet är mestadels mycket underhållande och matcherna lika oförutsägbara som själva ligans framtida struktur. CFAs ”skatt” på dyra utländska spelarköp har uppenbarligen dämpat spenderarlusten och det förtydligande kring regelns applikation som nyligen publicerades har på ett effektivt stoppad försöken som gjorts att kringgå den.

Guangzhou Evergrandes sjunde raka ligatitel må ha varit väntad men vägen dit var på intet sätt spikrak. Efter en knackig start kravlade sig Evergrande upp i täten men sumpade sedan otaliga chanser att göra något riktigt guldryck och hänga av sig Shanghai SIPG. Utmanarna var, lyckligtvis om en håller på Evergrande, dock fast beslutna att låta de regerande mästarna återerövra sin titel och kantoneserna kunde till slut jogga hem ligan med två omgångar kvar.

Min kännedom om CSL var, med undantag för de stjärnspäckade värvningarna som vissa klubbar stått för de senaste åren, knapp. Hulks övergång från Zenit S:t Petersburg till SIPG hade gjort mig riktigt förvånad eftersom jag höll honom som en av Europas allra bästa spelare och sedan Paulinho stått för en minst lika förvånande flytt från Evergrande till FC Barcelona är brassen nu ohotad etta som den bäste individuelle spelaren i Mittens Rike. Carlos Tévez farsartade år var i stort sett precis vad jag hade förväntat mig när jag läste om den, Alexandre Pato blev plötslig pånyttfödd och Eran Zahavi var fantastisk hela säsongen men det är roligare att tala om den inhemska talangpool som fångat min uppmärksamhet. Så som SIPGs Wu Lei som inte alls föll till föga omgiven av brasilianska stjärnor, och Gao Lin och Huang Bowen som båda stått för en mycket habil säsong för sitt Evergrande men det är deras lagkamrat, Yu Hanchao, som kommit att bli min personliga favorit bland de kinesiska spelarna. Yttern är oftast en fröjd att se men strålande blick och en del fantastiska prestationer när det kommer till slutprodukt. Olyckligtvis för det kinesiska landslaget så är ingen av spelarna jag nyss räknade upp i ett tidigt skede av sina karriärer, vilket för oss till U23-regeln som annonserades för ett år sedan. Eftersom jag utvärderade regeln efter halva säsongen tänker jag inte fastna i några siffror men kan ändå upprepa den slutsats jag drog vid tillfället: den har gjort lite, om något, för att främja utvecklingen av unga kinesiska spelare eftersom väldigt få som inte skulle fått spela utan den ändå fick mer än minimal tid på planen.

 

När det kommer till klubbarna så var det Beijing Guoan och Guizhou Hengfeng Zhicheng som överraskade mig mest i spelkvalitet. Båda lagen slutade i mitten av tabellen men om något av dem lyckas bli mer pålitliga i sina prestationer så kan de utmana om ACL-platser i år. Framförallt Guoan har visat att de kan utmana vilket lag som helst på en bra dag och med de kostsamma investeringarna (med skatt inkluderad) i Bakambu och Viera från Villarreal borde de kunna förbättra fjolårets 8:e-plats avsevärt. Guangzhou Evergrande har fortfarande inte hittat någon övertygande ersättare till Paulinho och får nu ses som en av några jämbördiga aspiranter till titeln som odiskutabelt tillhört dem under så många år. Shanghai SIPG och Hebei China Fortune är de främsta utmanarna i mina ögon och mina pengar kommer ligga på shanghaianerna som slutgiltiga segrare, framförallt på grund av Hulk. Både Tianjin Quanjian och Jiangsu Suning har gott om talang i lagen och lär vara de som slåss med Guoan om en eventuell öppning på den tredje AFC Champions Leagueplatsen. Wanda-koncernens stundande övertagande, i kombination med de stora namn som värvades mot slutet av transferfönstret, gör nyuppflyttade Dalian Yifeng till ett intressant tillskott i högsta serien, men jag har inget underlag för någon närmare utvärdering av vare sig dem eller den andra nykomlingen, Beijing Rehne.

Avspark för den första omgången är 19:35 lokal tid (12:35 svensk tid) och det är full fart direkt ur startgroparna med ett Guangzhou-derby mellan Evergrande och R&F!

Looking back and ahead to tomorrow’s CSL 2018 opening round

A very exiting year of introduction to the Chinese Super League

A true rollercoaster of a year that gave me the greatest (the birth of my daughter), as well as the most horrible (the loss of someone very close to me) experiences of my life has come to and end and although these events, in combination with the workload of university, has left far too little time for creating quality content for this blog during the last nine months, I still wanted to take a look in the rearview mirror and ponder my first year of following the Chinese Super League as I ring in the 2018 Year of the Dog ahead of tomorrow’s start of the season (disregarding Evergrande’s 4-1 thrashing of Shenhua in the Super Cup, as all matches of that format anywhere around the globe are simply glorified friendlies). The CSL has certainly been a positive addition to my football viewing spectra. Not the easiest league to wrap your head around, for example the untimely and often unclear changes of rules and regulations are confusing for the fans, and must make even short-term planning nearly impossible for the clubs, but the style of play is generally highly entertaining and the matches are often as unpredictable as the future structure of the league itself. The CFA “Tax” on big foreign player purchases has decisively slowed down spending and the recent specifications of its application efficiently stopped any attempt to maneuver around it.

The seventh consecutive league title for Guangzhou Evergrande may have been predictable, but the road leading up to it was anything but straight. After a slow start, Evergrande got back on top but then squandered numerous opportunities to put distance between themselves and Shanghai SIPG. The challengers were, however, hell bent on letting the reigning champions remain just that and the Cantonese giants could jog the title home with two rounds remaining.

I started out knowing little about the CSL, apart from the high-profile players brought in the last few years. Hulk’s transfer from Zenit S:t Petersburg to SIPG had me raising my eyebrows as I held him as one of the top players in all of Europe and, since Paulinho made his surprise move from Evergrande to FC Barcelona in august, he has reigned supreme in the Middle Kingdom, as far as individual quality goes. Carlos Tévez’s farcical one-year stint went pretty much as I expected when I first read about it, Alexandre Pato was re-born and Eran Zahavi was sensational all year but I prefer to focus on the domestic talent I have come to know. A few players have really caught my eye, such as SIPG´s Wu Lei who more than held his own amidst the Brazilian imports and Gao Lin and Huang Bowen has put in some solid performances for Evergrande but it’s their teammate Yu Hanchao who has become my personal favourite Chinese player. The winger is often a joy to watch with great vision and some top drawer end-product. Unfortunately for China´s national side, none of the players mentioned are in the early stages of their careers, bringing us to the U23-player rule announced ahead of last season. Since I evaluated said rule halfway through the season, I won’t dwell on it but simply repeat my conclusion that it has done little, if anything, to further the development of young Chinese players as few players who wouldn’t have played anyway got more than the bare minimum amount of time on the pitch because of it.

In regards to the clubs, Beijing Guoan and Guizhou Hengfeng Zhicheng were the two that surprised me the most in terms of quality. Both sides finished mid-table but If either was to add consistency to their repertoire they could make a serious go at the ACL-spots this year. Guoan especially have looked like they had a lot more to give as they can give any side in the league a real run for their money on a good day and with the very costly (including “tax”) investments in Bakambu and Viera from Villarreal, they should be able to see substantial improvement to last season’s 8th place finish. Guangzhou Evergrande have yet to find a convincing replacement for Paulinho and are now one of a few equal contenders for the top spot that has been theirs to lose for so many years. Shanghai SIPG and Hebei China Fortune are my main challengers and I my money will be on the Shanghainese to clinch the title, mostly because of Hulk. Tianjin Quanjian and Jiangsu Suning both have a fair bit of talent will be the sides fighting Guoan for a possible opening at the 3rd AFC Champions League spot. The imminent takeover by Wanda Group, and the big names brought in late in the transfer window, makes the newly promoted Dalian Yifeng an interesting addition to the top flite, although I have no real basis for making any further estimation of either them, nor the other newcomer, Beijing Rehne.

Kickoff for the first round is tomorrow at 19:35 local time (12:35 CET) and we really hit the ground running with a Guangzhou-derby between Evergrande and R&F. Game on!

URAWA RED DIAMONDS ACL MÄSTARE 2017!

När ett Urawa Red Diamonds med perfekt hemmafacit tog sig an ett hittills obesegrat Al Hilal på Saitama Stadium var det under förutsättning att en av två väldigt imponerande sviter skulle ta slut i den allra sista matchen i AFC Champions League herrens år 2017. Eftersom det första mötet slutade 1-1 så behövde hemmalaget inte ens vinna matchen för att bärga titeln utan klarade sig med 0-0. Men, med två lag som sällan går mållösa så kändes ett sådant scenario högst otroligt på förhand.

Urawa visade vilket självförtroende de har framför sina fanatiska supportrar och gick in med hög press för att få till snabba omställningar och ledningsmål, snarare än att ligga lågt och slå vakt om sitt bortamålsövertag. Yosuke Kashiwagi visade fin form på mittfältet och om det inte varit för svaga avslut skulle värdarna haft ett tidigt ledningsmål, precis som de fick i Riyadh för en vecka sedan. Kazuki Nagasawa hade hade det bästa läget men hans skott gick rakt i famnen på Abdullah Al-Mayoof i den 8:e minuten. Som om inte det var nog så fick de tillresta bortafansen utstå ett par mycket nervösa minuter när turneringens skyttekung, Omar Khribin, blev liggande efter en närkamp i minut 13. Al Hilal förlitade sig på bollinnehav men lyckades inte omsätta det i något konkret utan blev istället snabbt frustrerade av Urawas intensitet och blev flera gånger bestraffade för onödiga fouls på mittplan. Det tog gästerna 25 minuter att skapa något av värde. Då hittade Salem Al-Dawsari en fin yta strax utanför straffområdet men hans avslut smet tätt över ribban. Samme Al-Dawsari fick även nästa läge efter 41 minuter men denna gång fick han se sitt avslut gå ut utanför via en försvarare. Och minuten senare sköt Nicolás Milesi utanför efter ett fint anfall men mellan det första läget och det två nästkommande hade Reds varit det klart farligare laget och när pipan ljöd för halvtid var japanerna fortfarande i ledning på bortamål.

Al Hilals starka avslutning på den första halvleken gick inte obemärkt förbi men Urawa lät sig inte skrämmas utan svarade med samma höga press och snabba avslut som under öppningskvarten. Snart började dock Al Hilals stora övertag I bollinnehav se ut att bära frukt när det, i kombination med att hemmalaget blev allt mer vaksamma om sitt knappa övertag, ledde till att gästerna flyttade matchens tyngdpunkt närmare och närmare offensivt straffområde. Men med Khribin utbytt skadad efter en dryg timme och Carlos Eduardo borta efter skadan han ådrog sig i första mötet så saknades kvaliteten i de avgörande lägena. Med kvarten kvar fick Kashiwagi en frispark strax utanför Al Hilals straffområde och skickade själv in ett fint inlägg som slutade i att Al-Mayoof tvingades till en dubbelräddning på matchens dittills klart bästa chans. När Al-Dawsari sedan drog på sig sitt andra gula kort efter att ha satt dobbarna i vristen på Wataru Endo och satte sitt lag i numerärt underläge såg det ut som att Urawa bara hade att knyta ihop säcken. Med två minuter kvar av ordinarie tid gjorde Rafael Silva just det genom att springa sig fri och smälla in bollen via ribban så hårt att Zlatan blivit avundsjuk. Målet gjorde visserligen Al Hilals uppförsbacke än brantare men var egentligen bara av akademisk betydelse. Urawa säkrade sin andra ACL titel någonsin och behöll sitt hundraprocentiga facit på hemmaplan och Al Hilal förlorade till slut en match i årets turnering.

Det är en fantastisk bedrift att slå vad som generellt betraktas som Asiens bästa lag och en ännu större att bli kontinentalmästare. Det var knappast någon som på förhand förväntat sig att Urawa Red Diamonds skulle ta sig speciellt långt i turneringen men det fantastiska hemmastödet bar dem hela vägen fram till titeln. De kan vara det mest ojämna lag som vunnit en turnering av den här digniteten med 8 segrar(varav bara en på bortaplan), 2 kryss och 4 förluster på vägen. Hur som helst är det bara att lyfta på hatten för ett mästarlag som inte har någonting att be om ursäkt för.

Det är ändå svårt att inte känna medlidande med Al Hilal, att gå med förlustnollan intakt ända fram till den helt avgörande sista matchen och förlora en final i vilken de borde haft två eller tre måls ledning med sig från det första mötet snarare än oavgjort. Det är också svårt att se något lag i Asien som skulle klarat av att tappa så mycket kvalitet som man gjort i Carlos Eduardo och Omar Khribin på grund av skador och sedan plötsligt få spela med tio man mitt i slutforceringen av jakten på ett mål som skulle vänt helt på steken. De lär helt klart känna att de förtjänade att ta med sig pokalen hem i år och en gång för alla bevisa att de faktiskt har det bästa laget öster om Europa.

URAWA RED DIAMONDS: 2017 ACL CHAMPIONS!

As Urawa Red Diamonds and Al Hilal took to the pitch at Saitama Stadium the home side had won all their home games and the visitors were undefeated throughout the entire tournament so one very impressive run had to come to an end in the very last match of the 2017 AFC Champions League. With the first leg ending in a 1-1 draw the home side didn’t even need a win, but merely a goalless draw, to be crowned champions. But, with neither side in the habit of not scoring, that felt highly unlikely beforehand.

Urawa showed the confidence they have in front of their fantastic home fans and, instead of falling back and looking for opportunities on the break, started out by pressing high and looking for a goal to get in front. Yosuke Kashiwagi was in fine form and the hosts might well have scored an early goal, just as they did in Riyadh, but the finishing came up short. Kazuki Nagasawa had the best chance but his shot in the 8th minute went straight into Abdullah Al-Mayoof’s hands. As if that wasn’t enough, the travelling fans also a couple of nervous minutes as tournament top scorer Omar Khribin stayed down after a challenge in the 13th minute. Al Hilal tried to keep possession, and did see most of the ball, but failed to put it to any use and were quickly frustrated by Urawa’s intensity and saw themselves repeatedly penalised for unnecessary fouls in midfield. It took the visitors 25 minutes to create something as Salem Al-Dawsari found some space just outside the box but fired just over the target. The same man had the next one in a similar position after 41 minutes, this time seeing his shot deflected out for a corner, and Nicolás Milesi put the ball wide of the post after a nice build up only a minute later, but in between that, the Reds had been far more threatening. At the half time whistle, the Japanese side were still ahead on away goals.

The Reds took heed to A Hilals end to the first half but were not discouraged. Instead they moved positions forward and started out in similar fashion to their opening 15 minutes: early recoveries and quick finishing. But, pretty soon the heavy weight of possession, along with a home more and more inclined to defending their slender advantage, allowed Al Hilal to start piling on pressure and the match’s centre of gravity seemed to move ever closer to the Urawa goal. But with Omar Khribin leaving the pitch due to injury just over the 1 hour mark and Carlos Eduardo still out from the injury he picked up in the first leg, the end product just wasn’t there. With just over a quarter of an hour left to play, Kashiwagi was awarded a free-kick just outside the opposition’s penalty and delivered a great cross that ended up forcing Al-Mayoof to make a double save from what was the best chance of the night by far. Then, with 12 minutes left to play, Al-Dawsari picked up his second yellow of the night after putting his stubs into Wataru Endo’s ankle and, with the visitors down to ten men, Urawa seemed to have the match, and continental title all wrapped up. When Rafael Silva broke loose and hammered the ball home via the crossbar so hard you thought it would break with only 2 minutes of regular time left, the mountain to climb grew even higher for Al Hilal. The goal was only academical in the end as Urawa secured their second ACL title but it meant their perfect record at home was intact and that Al Hilal finally suffered defeat in this year’s campaign.

It’s an amazing performance to defeat what is generally considered Asia’s top-side and even more impressive to do so to become continental champions. The Urawa Red Diamonds were hardly expected by anyone to make it very far in the tournament but the support they have at home really carried them all the way. They may be the most inconsistent side to win a title like this, with 8 wins(only 1 away from home), 2 draws and 4 defeats its not what one would expect from a side that goes all the way. No matter what, hat’s off to the champions and they have nothing to apologize for.

It’s hard not to feel for Al Hilal though, to go through all but the most crucial match of the tournament undefeated and lose a final in which they should have been 2 or 3 goals up, rather than level, after the first leg. It’s hard to see any team in Asia who could have coped with losing the quality of Carlos Eduardo as well as Omar Khribin and then being reduced to 10 men in the middle of their push for the goal to turn it all around. They will surely feel they deserved to bring home the trophy this year and prove once and for all they are the best outfit east of Europe.