Utvärdering av CSL 2017 och tankar om CSL 2018

Ett mycket spännande första år med kinesiska Superligan

Ett år med minst sagt blandade känslor gav mig både de bästa (min dotters födelse) och värsta (en av mina allra närmsta vänners bortgång) upplevelserna i mitt liv har tagit slut och även om dessa händelser, tillsammans med arbetsbördan av universitetsstudier, inte gett mig tiden jag behövt för att producera vettigt innehåll till den här bloggen under de senaste nio månaderna ville jag ändå ta en titt i backspegeln och fundera över mitt första år med CSL när Hundens år 2018 tagit sin början och årets ligasäsong drar igång imorgon (jag ignorerar Evergrandes 4-1-överkörning av Shenhua i Supercupen eftersom det formatet, i alla versioner världen över, inte är något annat än en uppsminkad träningsmatch). CSL har sannerligen varit ett positivt tillskott i min fotbollstittarrepertoar. Inte på något sätt enkel att få grepp om, det bästa exemplet är de plötsliga och ofta oklara regeländringarna, som är förvirrande för fansen och måste göra långsiktigt planerande nästintill omöjligt för klubbarna, men spelet är mestadels mycket underhållande och matcherna lika oförutsägbara som själva ligans framtida struktur. CFAs ”skatt” på dyra utländska spelarköp har uppenbarligen dämpat spenderarlusten och det förtydligande kring regelns applikation som nyligen publicerades har på ett effektivt stoppad försöken som gjorts att kringgå den.

Guangzhou Evergrandes sjunde raka ligatitel må ha varit väntad men vägen dit var på intet sätt spikrak. Efter en knackig start kravlade sig Evergrande upp i täten men sumpade sedan otaliga chanser att göra något riktigt guldryck och hänga av sig Shanghai SIPG. Utmanarna var, lyckligtvis om en håller på Evergrande, dock fast beslutna att låta de regerande mästarna återerövra sin titel och kantoneserna kunde till slut jogga hem ligan med två omgångar kvar.

Min kännedom om CSL var, med undantag för de stjärnspäckade värvningarna som vissa klubbar stått för de senaste åren, knapp. Hulks övergång från Zenit S:t Petersburg till SIPG hade gjort mig riktigt förvånad eftersom jag höll honom som en av Europas allra bästa spelare och sedan Paulinho stått för en minst lika förvånande flytt från Evergrande till FC Barcelona är brassen nu ohotad etta som den bäste individuelle spelaren i Mittens Rike. Carlos Tévez farsartade år var i stort sett precis vad jag hade förväntat mig när jag läste om den, Alexandre Pato blev plötslig pånyttfödd och Eran Zahavi var fantastisk hela säsongen men det är roligare att tala om den inhemska talangpool som fångat min uppmärksamhet. Så som SIPGs Wu Lei som inte alls föll till föga omgiven av brasilianska stjärnor, och Gao Lin och Huang Bowen som båda stått för en mycket habil säsong för sitt Evergrande men det är deras lagkamrat, Yu Hanchao, som kommit att bli min personliga favorit bland de kinesiska spelarna. Yttern är oftast en fröjd att se men strålande blick och en del fantastiska prestationer när det kommer till slutprodukt. Olyckligtvis för det kinesiska landslaget så är ingen av spelarna jag nyss räknade upp i ett tidigt skede av sina karriärer, vilket för oss till U23-regeln som annonserades för ett år sedan. Eftersom jag utvärderade regeln efter halva säsongen tänker jag inte fastna i några siffror men kan ändå upprepa den slutsats jag drog vid tillfället: den har gjort lite, om något, för att främja utvecklingen av unga kinesiska spelare eftersom väldigt få som inte skulle fått spela utan den ändå fick mer än minimal tid på planen.

 

När det kommer till klubbarna så var det Beijing Guoan och Guizhou Hengfeng Zhicheng som överraskade mig mest i spelkvalitet. Båda lagen slutade i mitten av tabellen men om något av dem lyckas bli mer pålitliga i sina prestationer så kan de utmana om ACL-platser i år. Framförallt Guoan har visat att de kan utmana vilket lag som helst på en bra dag och med de kostsamma investeringarna (med skatt inkluderad) i Bakambu och Viera från Villarreal borde de kunna förbättra fjolårets 8:e-plats avsevärt. Guangzhou Evergrande har fortfarande inte hittat någon övertygande ersättare till Paulinho och får nu ses som en av några jämbördiga aspiranter till titeln som odiskutabelt tillhört dem under så många år. Shanghai SIPG och Hebei China Fortune är de främsta utmanarna i mina ögon och mina pengar kommer ligga på shanghaianerna som slutgiltiga segrare, framförallt på grund av Hulk. Både Tianjin Quanjian och Jiangsu Suning har gott om talang i lagen och lär vara de som slåss med Guoan om en eventuell öppning på den tredje AFC Champions Leagueplatsen. Wanda-koncernens stundande övertagande, i kombination med de stora namn som värvades mot slutet av transferfönstret, gör nyuppflyttade Dalian Yifeng till ett intressant tillskott i högsta serien, men jag har inget underlag för någon närmare utvärdering av vare sig dem eller den andra nykomlingen, Beijing Rehne.

Avspark för den första omgången är 19:35 lokal tid (12:35 svensk tid) och det är full fart direkt ur startgroparna med ett Guangzhou-derby mellan Evergrande och R&F!

Looking back and ahead to tomorrow’s CSL 2018 opening round

A very exiting year of introduction to the Chinese Super League

A true rollercoaster of a year that gave me the greatest (the birth of my daughter), as well as the most horrible (the loss of someone very close to me) experiences of my life has come to and end and although these events, in combination with the workload of university, has left far too little time for creating quality content for this blog during the last nine months, I still wanted to take a look in the rearview mirror and ponder my first year of following the Chinese Super League as I ring in the 2018 Year of the Dog ahead of tomorrow’s start of the season (disregarding Evergrande’s 4-1 thrashing of Shenhua in the Super Cup, as all matches of that format anywhere around the globe are simply glorified friendlies). The CSL has certainly been a positive addition to my football viewing spectra. Not the easiest league to wrap your head around, for example the untimely and often unclear changes of rules and regulations are confusing for the fans, and must make even short-term planning nearly impossible for the clubs, but the style of play is generally highly entertaining and the matches are often as unpredictable as the future structure of the league itself. The CFA “Tax” on big foreign player purchases has decisively slowed down spending and the recent specifications of its application efficiently stopped any attempt to maneuver around it.

The seventh consecutive league title for Guangzhou Evergrande may have been predictable, but the road leading up to it was anything but straight. After a slow start, Evergrande got back on top but then squandered numerous opportunities to put distance between themselves and Shanghai SIPG. The challengers were, however, hell bent on letting the reigning champions remain just that and the Cantonese giants could jog the title home with two rounds remaining.

I started out knowing little about the CSL, apart from the high-profile players brought in the last few years. Hulk’s transfer from Zenit S:t Petersburg to SIPG had me raising my eyebrows as I held him as one of the top players in all of Europe and, since Paulinho made his surprise move from Evergrande to FC Barcelona in august, he has reigned supreme in the Middle Kingdom, as far as individual quality goes. Carlos Tévez’s farcical one-year stint went pretty much as I expected when I first read about it, Alexandre Pato was re-born and Eran Zahavi was sensational all year but I prefer to focus on the domestic talent I have come to know. A few players have really caught my eye, such as SIPG´s Wu Lei who more than held his own amidst the Brazilian imports and Gao Lin and Huang Bowen has put in some solid performances for Evergrande but it’s their teammate Yu Hanchao who has become my personal favourite Chinese player. The winger is often a joy to watch with great vision and some top drawer end-product. Unfortunately for China´s national side, none of the players mentioned are in the early stages of their careers, bringing us to the U23-player rule announced ahead of last season. Since I evaluated said rule halfway through the season, I won’t dwell on it but simply repeat my conclusion that it has done little, if anything, to further the development of young Chinese players as few players who wouldn’t have played anyway got more than the bare minimum amount of time on the pitch because of it.

In regards to the clubs, Beijing Guoan and Guizhou Hengfeng Zhicheng were the two that surprised me the most in terms of quality. Both sides finished mid-table but If either was to add consistency to their repertoire they could make a serious go at the ACL-spots this year. Guoan especially have looked like they had a lot more to give as they can give any side in the league a real run for their money on a good day and with the very costly (including “tax”) investments in Bakambu and Viera from Villarreal, they should be able to see substantial improvement to last season’s 8th place finish. Guangzhou Evergrande have yet to find a convincing replacement for Paulinho and are now one of a few equal contenders for the top spot that has been theirs to lose for so many years. Shanghai SIPG and Hebei China Fortune are my main challengers and I my money will be on the Shanghainese to clinch the title, mostly because of Hulk. Tianjin Quanjian and Jiangsu Suning both have a fair bit of talent will be the sides fighting Guoan for a possible opening at the 3rd AFC Champions League spot. The imminent takeover by Wanda Group, and the big names brought in late in the transfer window, makes the newly promoted Dalian Yifeng an interesting addition to the top flite, although I have no real basis for making any further estimation of either them, nor the other newcomer, Beijing Rehne.

Kickoff for the first round is tomorrow at 19:35 local time (12:35 CET) and we really hit the ground running with a Guangzhou-derby between Evergrande and R&F. Game on!

Överkörning i Shandong

Efter Shanghai SIPGs kryss borta mot Hebei China Fortune i torsdags hade Shandong Luneng läge att ta sig upp 4 poäng ifrån andraplatsen i ligan via seger hemma mot Shanghai Shenhua idag. Lagens första möte i årets CSL sköts upp till mitten av september till följd av branden som härjade på Hongkou Stadion i mars men värdlaget hade ändå revansch att utkräva efter att ha kvällens motståndare nyligen slagit ut dem ur cupen.

Med Shenhua i cup-semi och samtidigt i ingenmansland i tabellen, dessutom utan Obafemi Martins (och Carlos Tèvez som alltmer ser ut att ha gjort sin sista match i Kina), var det föga överraskande att Champions League-jagande Luneng tog kontroll över händelserna genom klart högre intensitet. Shenhua gavs ingen tid med bollen när Luneng såg till att vinna den högt och skicka in bollar mot Graziano Pellè och Papiss Cissé i boxen. Även om de både anfallarna är starka kort så kan det tyckas att man borde lägga en av de tillåtna platserna för utländska spelare på en kreativ mittfältare till nästa säsong, då de är alltför lika i spelstilen. Det var ändå Lunengs tredje utländske spelare, brasilianske mittbacken Gil, som spräckte nollan i den 22:a minuten när han nickade in en hörna. Med vind i seglen gick Luneng sedan för ett tidigt avgörande i matchen mot ett oinspirerat och ofokuserat Shenhua. Det mycket välförtjänta 2-0-målet kom så efter 33 minuter när Liu Binbin hittade Cissé som, i misstänkt offsideposition, dundrade upp bollen i nättaket. 5 minuter senare var det dags igen genom Pellè (fastän det egentligen borde bokförts som självmål) som nickade en hörna i ribban och via huvudet på målvakten Qiu Shengjiong och in i mål och matchen var i praktiken över när lagen gick ut i paus.

Luneng tog vid där de slutade och 4-0 kom efter ytterligare en hörna (självmål av Xiong Fei)  9 minuter in i den andra halvleken. Det låg mål i luften varje gång Luneng hade bollen på offensiv planhalva, vilket betydde mer eller mindre oavbrutet, och Shenhua såg mest ut att vilja vara någon annanstans. Med halvtimmen kvar mattades matchen av lite, om detta berodde på att motivationen tröt när det inte längre fanns något att spela för eller att Luneng helt enkelt förbarmade sig över sina gäster lär vi aldrig få veta. Men med en man mer på plan kunde de till slut inte hålla sig längre och i slutminuterna hittade Wu Xinghan den store italienaren Pellè som med sitt andra mål för kvällen kunde fastställa slutresultatet 5-0.

För Luneng betyder detta att de att ledande i den trio, som de tillsammans med Tianjin Quanjian och Guangzhou R&F utgör, som jagar den tredje platsen till nästa års AFC Champions League. För Shenhua betydde det egentligen ingenting utöver förnedring.

Steamrolling in Shandong

With Shanghai SIPG only able to salvage a single point away to Hebei China Fortune on Thursday, Shandong Luneng could move within 4 points of second place by beating Shanghai Shenhua at home today. The first encounter between the two sides in the CSL has been postponed to mid-September, following the fire that ravaged Hongkou Stadium in March, but the hosts were still out for revenge, after being eliminated from the FA Cup by the evenings opponents.

With Shenhua in the semi-final of the cup, but in no-man’s land in the CSL, and without Obafemi Martins (as well as Carlos Tévez, who looks less likely to ever play a match in China again every week) it came as no surprise that Luneng started out with a lot more intensity in their hunt for a spot in next year’s AFC Champions League. Shenhua were left with little time on the ball as Luneng saw to win it early and get the ball in to Graziano Pellè and Papiss Cissé in the box. One can’t help but think that the side would be better off settling for one of the two strikers and bringing in a creative midfielder as one of their allowed foreign players next year, as they often look far too similar in terms of style and it was the third foreigner, the Brazilian center back Gil, who broke the deadlock when he headed home from a corner in the 22nd minute. Wind in sails, Luneng were resolute in their efforts to secure all three points early on, while Shenhua were uninspired and unfocused. 2-0 was more than well-deserved as Liu Binbin found Cissé who (perhaps offside) fired distinctively into the roof of the net after 33 minutes. 5 minutes later, Pellè found the net with a header from another corner (should be an own goal in truth as the ball went back of the crossbar and hit goalkeeper Qiu Shengjiong in the head to go in) and the match was all but over when the teams went for tea at halftime.

Luneng picked up right where they left off and yet another corner made it 4-0 (an own goal by Xiong Fei) 9 minutes into the second half. A goal was on the card every time Luneng had the ball in their opponents’ half (which meant more or less all the time) and Shenhua surely only wanted to hear the final whistle and go somewhere else. With 30 minutes left, Luneng took their foot of the gas, whether it was because motivation faded with the match already won, or because they took pity on Shenhua, I fear we shall never know. Still, with the visitors reduced to ten men, the home side couldn’t quite contain themselves and in the dying minutes, Wu Xinghan set up Pellè for the big Italian to get his second of the evening and put the final score, 5-0, on the board.

This means Luneng is in pole position in a three-horse race with Tianjin Quanjian and Guangzhou R&F for the third AFC Champions League spot with 9 rounds to go. For Shenhua it means next to nothing other than embarrassment.