Utvärdering av CSL 2017 och tankar om CSL 2018

Ett mycket spännande första år med kinesiska Superligan

Ett år med minst sagt blandade känslor gav mig både de bästa (min dotters födelse) och värsta (en av mina allra närmsta vänners bortgång) upplevelserna i mitt liv har tagit slut och även om dessa händelser, tillsammans med arbetsbördan av universitetsstudier, inte gett mig tiden jag behövt för att producera vettigt innehåll till den här bloggen under de senaste nio månaderna ville jag ändå ta en titt i backspegeln och fundera över mitt första år med CSL när Hundens år 2018 tagit sin början och årets ligasäsong drar igång imorgon (jag ignorerar Evergrandes 4-1-överkörning av Shenhua i Supercupen eftersom det formatet, i alla versioner världen över, inte är något annat än en uppsminkad träningsmatch). CSL har sannerligen varit ett positivt tillskott i min fotbollstittarrepertoar. Inte på något sätt enkel att få grepp om, det bästa exemplet är de plötsliga och ofta oklara regeländringarna, som är förvirrande för fansen och måste göra långsiktigt planerande nästintill omöjligt för klubbarna, men spelet är mestadels mycket underhållande och matcherna lika oförutsägbara som själva ligans framtida struktur. CFAs ”skatt” på dyra utländska spelarköp har uppenbarligen dämpat spenderarlusten och det förtydligande kring regelns applikation som nyligen publicerades har på ett effektivt stoppad försöken som gjorts att kringgå den.

Guangzhou Evergrandes sjunde raka ligatitel må ha varit väntad men vägen dit var på intet sätt spikrak. Efter en knackig start kravlade sig Evergrande upp i täten men sumpade sedan otaliga chanser att göra något riktigt guldryck och hänga av sig Shanghai SIPG. Utmanarna var, lyckligtvis om en håller på Evergrande, dock fast beslutna att låta de regerande mästarna återerövra sin titel och kantoneserna kunde till slut jogga hem ligan med två omgångar kvar.

Min kännedom om CSL var, med undantag för de stjärnspäckade värvningarna som vissa klubbar stått för de senaste åren, knapp. Hulks övergång från Zenit S:t Petersburg till SIPG hade gjort mig riktigt förvånad eftersom jag höll honom som en av Europas allra bästa spelare och sedan Paulinho stått för en minst lika förvånande flytt från Evergrande till FC Barcelona är brassen nu ohotad etta som den bäste individuelle spelaren i Mittens Rike. Carlos Tévez farsartade år var i stort sett precis vad jag hade förväntat mig när jag läste om den, Alexandre Pato blev plötslig pånyttfödd och Eran Zahavi var fantastisk hela säsongen men det är roligare att tala om den inhemska talangpool som fångat min uppmärksamhet. Så som SIPGs Wu Lei som inte alls föll till föga omgiven av brasilianska stjärnor, och Gao Lin och Huang Bowen som båda stått för en mycket habil säsong för sitt Evergrande men det är deras lagkamrat, Yu Hanchao, som kommit att bli min personliga favorit bland de kinesiska spelarna. Yttern är oftast en fröjd att se men strålande blick och en del fantastiska prestationer när det kommer till slutprodukt. Olyckligtvis för det kinesiska landslaget så är ingen av spelarna jag nyss räknade upp i ett tidigt skede av sina karriärer, vilket för oss till U23-regeln som annonserades för ett år sedan. Eftersom jag utvärderade regeln efter halva säsongen tänker jag inte fastna i några siffror men kan ändå upprepa den slutsats jag drog vid tillfället: den har gjort lite, om något, för att främja utvecklingen av unga kinesiska spelare eftersom väldigt få som inte skulle fått spela utan den ändå fick mer än minimal tid på planen.

 

När det kommer till klubbarna så var det Beijing Guoan och Guizhou Hengfeng Zhicheng som överraskade mig mest i spelkvalitet. Båda lagen slutade i mitten av tabellen men om något av dem lyckas bli mer pålitliga i sina prestationer så kan de utmana om ACL-platser i år. Framförallt Guoan har visat att de kan utmana vilket lag som helst på en bra dag och med de kostsamma investeringarna (med skatt inkluderad) i Bakambu och Viera från Villarreal borde de kunna förbättra fjolårets 8:e-plats avsevärt. Guangzhou Evergrande har fortfarande inte hittat någon övertygande ersättare till Paulinho och får nu ses som en av några jämbördiga aspiranter till titeln som odiskutabelt tillhört dem under så många år. Shanghai SIPG och Hebei China Fortune är de främsta utmanarna i mina ögon och mina pengar kommer ligga på shanghaianerna som slutgiltiga segrare, framförallt på grund av Hulk. Både Tianjin Quanjian och Jiangsu Suning har gott om talang i lagen och lär vara de som slåss med Guoan om en eventuell öppning på den tredje AFC Champions Leagueplatsen. Wanda-koncernens stundande övertagande, i kombination med de stora namn som värvades mot slutet av transferfönstret, gör nyuppflyttade Dalian Yifeng till ett intressant tillskott i högsta serien, men jag har inget underlag för någon närmare utvärdering av vare sig dem eller den andra nykomlingen, Beijing Rehne.

Avspark för den första omgången är 19:35 lokal tid (12:35 svensk tid) och det är full fart direkt ur startgroparna med ett Guangzhou-derby mellan Evergrande och R&F!

Looking back and ahead to tomorrow’s CSL 2018 opening round

A very exiting year of introduction to the Chinese Super League

A true rollercoaster of a year that gave me the greatest (the birth of my daughter), as well as the most horrible (the loss of someone very close to me) experiences of my life has come to and end and although these events, in combination with the workload of university, has left far too little time for creating quality content for this blog during the last nine months, I still wanted to take a look in the rearview mirror and ponder my first year of following the Chinese Super League as I ring in the 2018 Year of the Dog ahead of tomorrow’s start of the season (disregarding Evergrande’s 4-1 thrashing of Shenhua in the Super Cup, as all matches of that format anywhere around the globe are simply glorified friendlies). The CSL has certainly been a positive addition to my football viewing spectra. Not the easiest league to wrap your head around, for example the untimely and often unclear changes of rules and regulations are confusing for the fans, and must make even short-term planning nearly impossible for the clubs, but the style of play is generally highly entertaining and the matches are often as unpredictable as the future structure of the league itself. The CFA “Tax” on big foreign player purchases has decisively slowed down spending and the recent specifications of its application efficiently stopped any attempt to maneuver around it.

The seventh consecutive league title for Guangzhou Evergrande may have been predictable, but the road leading up to it was anything but straight. After a slow start, Evergrande got back on top but then squandered numerous opportunities to put distance between themselves and Shanghai SIPG. The challengers were, however, hell bent on letting the reigning champions remain just that and the Cantonese giants could jog the title home with two rounds remaining.

I started out knowing little about the CSL, apart from the high-profile players brought in the last few years. Hulk’s transfer from Zenit S:t Petersburg to SIPG had me raising my eyebrows as I held him as one of the top players in all of Europe and, since Paulinho made his surprise move from Evergrande to FC Barcelona in august, he has reigned supreme in the Middle Kingdom, as far as individual quality goes. Carlos Tévez’s farcical one-year stint went pretty much as I expected when I first read about it, Alexandre Pato was re-born and Eran Zahavi was sensational all year but I prefer to focus on the domestic talent I have come to know. A few players have really caught my eye, such as SIPG´s Wu Lei who more than held his own amidst the Brazilian imports and Gao Lin and Huang Bowen has put in some solid performances for Evergrande but it’s their teammate Yu Hanchao who has become my personal favourite Chinese player. The winger is often a joy to watch with great vision and some top drawer end-product. Unfortunately for China´s national side, none of the players mentioned are in the early stages of their careers, bringing us to the U23-player rule announced ahead of last season. Since I evaluated said rule halfway through the season, I won’t dwell on it but simply repeat my conclusion that it has done little, if anything, to further the development of young Chinese players as few players who wouldn’t have played anyway got more than the bare minimum amount of time on the pitch because of it.

In regards to the clubs, Beijing Guoan and Guizhou Hengfeng Zhicheng were the two that surprised me the most in terms of quality. Both sides finished mid-table but If either was to add consistency to their repertoire they could make a serious go at the ACL-spots this year. Guoan especially have looked like they had a lot more to give as they can give any side in the league a real run for their money on a good day and with the very costly (including “tax”) investments in Bakambu and Viera from Villarreal, they should be able to see substantial improvement to last season’s 8th place finish. Guangzhou Evergrande have yet to find a convincing replacement for Paulinho and are now one of a few equal contenders for the top spot that has been theirs to lose for so many years. Shanghai SIPG and Hebei China Fortune are my main challengers and I my money will be on the Shanghainese to clinch the title, mostly because of Hulk. Tianjin Quanjian and Jiangsu Suning both have a fair bit of talent will be the sides fighting Guoan for a possible opening at the 3rd AFC Champions League spot. The imminent takeover by Wanda Group, and the big names brought in late in the transfer window, makes the newly promoted Dalian Yifeng an interesting addition to the top flite, although I have no real basis for making any further estimation of either them, nor the other newcomer, Beijing Rehne.

Kickoff for the first round is tomorrow at 19:35 local time (12:35 CET) and we really hit the ground running with a Guangzhou-derby between Evergrande and R&F. Game on!