Inför Thaileague 1, 2020. Lag 1-4

Thaileague 2020 premiärdagen är äntligen här, och med den kommer även den sista delen av förutsägelserna inför säsongen. Dags att titta närmare på kvartetten som förväntas slåss i den absoluta toppen. Dags för lag 1, 2, 3 och 4:

1. Buriram United

Diogos flytt till malaysiska JDT satte djupa spår men det var ändå bara det enorma snedsteg som slutade i kryss borta mot redan nedflyttningsklara Chiangmai FC i slutrundan som stod emellan Buriram och ännu en ligatitel. Erfarenheten som kommit av att inte ha den överlägsne brassen där för att rädda laget ur varje knipa kommer ändå tveklöst vara mycket värdefull när de unga inhemska spelarna ska försöka ta nästa steg och inleda en ny dominant era i Thailand. Två nya sydamerikaner, argentinaren Bernardo Cuesta och brassen Ricardo Bueno, får fram till sommaren på sig att visa att de räcker till i klubbens fortsatta sökande med ljus och lykta efter passande utländska anfallsalternativ. Om dessa två inte duger, som så många före dem, så står underbarnet Suphanat Meuanta redo att slå nya rekord och bli ordinarie innan han ens hunnit fylla 18, uppbackad av sin storebror Supachok Sarachat som kommer allt närmare en flytt till en större liga och säkerligen skulle vara väldigt nöjd med att kunna packa ner en guldmedalj när flyttlasset väl går. Backlinjen är densamma som förra året och det enda frågetecknet är egentligen Jung Jae-yong som ersätter Hajime Hosogai. Sydkoreanens CV antyder dock att det är ett problem som vilken annan klubb i T1 som helst gärna skulle hantera. På förhand är titeln Burirams att förlora.

Håll ett öga på: Suphanat Meuanta

 

2. Bangkok United

Gick bakåt i utvecklingen under 2019, en hel del finfina värvningar inför säsongen till trots, och det såg ut som att Mano Pölkings dagar var räknade. Klubben visade dock prov på återhållsamhet och tränaren har fått förnyat förtroende, dessutom med i stort sett samma trupp, förutom att Brenner hämtats in som vikarie för långtidsskadade skyttekungen Nelson Bonilla, och att otvivelaktig kvalitet i form av Hajime Hosogai lånats in från Buriram. Stadgan borde bära frukt och Bangkok United ser ut att vara det mest troliga hindret på titelns förmodade väg tillbaka till Buriram.

Håll ett öga på: Anon Amonlerdsak

 

3. Chiangrai United

En minst sagt oväntat ligatitel, men inte alls en oförtjänt sådan. Med ett lag som metodiskt byggts över tid, som är och förblir solitt i varje lagdel. Behåll alla nyckelspelare förutom Willam Henrique som flyttade till Prachuap, men som den enhet det här laget är så lär det inte försvara Chiangrai på samma sätt som det hade gjort med i stort sett alla andra lag i serien. Även om ersättaren Mailson är oprövad i sammanhanget så kommer Sivakorn Tiatrakul och Ekanit Panya att ge Bill tillräckligt med understöd längst fram för nykomlingen ska få nog med tid på sig att landa i sin nya hemmiljö. Det är svårt att se en upprepning av bragden från i fjol men man lär göra ett ordentligt försök och åtminstone sätta press på toppen.

Håll ett öga på: Ekanit Panya

 

4. Port FC

Förbättrar stadigt sina resultat sedan återkomsten till T1. 9:eplatsen 2017 har följts av två raka 3:eplaceringar med en FA Cup-titel, klubbens första pokal på tio år, som grädde på moset i höstas. Spenderade stort under transferfönstret, med årets bomb i form av Heberty Fernandes från ärkerivalen Muangthong som kronjuvelen. Så då är väl allt klappat och klart för att ta det sista steget och bärga ligatiteln? Inte alls, stora namn som Charyl Chappuis, Adisak Kraisorn och redan nämnde Heberty har hämtats in men ingen av dessa erbjuder det Port saknat i sina tidigare satsningar. Det är faktiskt svårt att se hur någon av dessa egentligen gör laget speciellt mycket bättre, speciellt som Ports tränare alltid verkar vara under strikta order om att välja namn före kvalitet. 2020 kommer knappast bjuda på samma kamp om att undvika att vinna ligan som 2019 och mer välfungerande kollektiv lär lämna Port i kölvattnet.

Håll ett öga på: Tanasith Sripala

Thaileague 1, 2020, preview. Team 1-4

The day has finally come for the start of the new league season and, with that, our preview comes to an end with the four teams expected to battle it out at the very top of the table. Here’s teams 1, 2, 3, and 4:1

1. Buriram United

Suffered immensely from the sale of Diogo to Malaysian JDT but still only failed to retain the title due to a complete mess up ending in a draw against already relegated Chiangmai FC. The experience of not having the supreme Brazilian bail them out of every possible hardship will undoubtedly be valuable as the young domestic set of players look to take the next step to begin an era of renewed dominance in Thailand. Two new South Americans, Argentinian Bernardo Cuesta and Brazilian Ricardo Bueno, will have until the summer window to try their luck as the club keeps searching for suitable foreign attacking options. If these don’t work out, like more than a few before them, wunderkind Suphanat Meuanta is more than ready to keep breaking records and become a regular starter before even celebrating his 18th birthday, supported by his older brother, Supachok Sarachat who is edging ever closer to moving to a bigger league and would love to pack a gold medal once he’s finally on his way. The back line is intact and the only question mark is Jung Jae-yong, who has arrived to replace Hajime Hosogai, but the resume of the South Korean newcomer suggests it’s a the kind of uncertainty any club in T1 would relish. The title is really Buriram’s to lose going into the season.

Player to watch: Suphanat Meuanta

 

2. Bangkok United

Regressed in 2019, despite some very good signings ahead of the season, and it looked like Mano Pölking was out the door. The club has showed unusual restraint and maintained faith in their manager, as well as kept the squad intact, yet bringing in Brenner as a replacement for top scorer Nelson Bonilla who is out for half the season with and injury, and some unquestionable quality in Hajime Hosogai as a loanee from Buriram. The consistency should pay off and Bangkok United looks like the most likely obstacle to the title returning to Buriram.

Player to watch: Anon Amonlerdsak

 

3. Chiangrai United

The most unexpected of champions, but not an undeserved one. A team built over time that is thoroughly solid in every part of the pitch and will continue to be just that. Held on to every key player except Willam Henrique who left for Prachaup, but the way this unit works it shouldn’t weaken Chiangrai the way it would most other teams in the league. An untested new Brazilian winger in the form of Mailson has been brought in as the replacement but Sivakorn Tiatrakul and Ekanit Panya provides enough support to Bill up front for the new arrival to be given time to settle in. Very unlikely to repeat the feat from last year but will make a proper go at it and put some pressure on at least.

Player to watch: Ekanit Panya

 

4. Port FC

Steadily improving after returning to T1 and finishing 9th in 2017. Consecutive 3rd place finishes since, topped off with an FC Cup win, the clubs first piece of silverware in a decade last year. Big spending during the transfer window, with the massive shock of bringing in bitter rivals Muangthong’s biggest star Heberty Fernandes as the piece de resistance, and everything ready for that final step to claim the title? Not really, big name players have been brought in in the form of Charyl Chappuis, Adisak Kraisorn and the aforementioned Heberty, its just that none of these players bring what Port have been lacking when trying to challenge for the crown. In fact, it’s hard to see any one of them significantly improving the team, especially as Port managers always seem to be under strict orders to play the biggest names, rather than the best players available. 2020 will probably not become the fight not to win the league we saw in 2019, and the more well-functioning competitors will probably end up leaving Port in the dust.

Player to watch: Tanasith Sripala

Konklusion av året som gått, Thaileague 2019 (4/4)

Tiden går fort när man har roligt, den fjärde och sista delen av sammanfattningen av säsongen 2019 av T1 är redan här. En titelstrid kännetecknad av att alla Verkade göra allt för att undvika att vinna slutade i en enorm skräll, medan de andra tre var de förväntade kandidaterna inför säsongen.

4.Bangkok United(1)

Klarade inte av att omsätta vad som såg ut som ett strålande transferfönster i ett bättre lag och bygga vidare på sitt fina 2018. Prestationerna var inte alls lika stabila och det taktiska grundspel som man kunnat falla tillbaka på var långt ifrån lika uppenbart som tidigare vilket illustrerades av en svängig säsong med höga toppar och djupa dalar, under vilken även de redan betydande disciplinära problemen man kämpar med blev ännu större. Offensivt förlitade man sig alldeles för mycket på Nelson Bonillas och Vander Luiz individuella prestationer, trots att resultaten var bättre när en eller både dessa två var frånvarande. Det blev ett år man snabbt lär vilja glömma.

3.Port FC(3)

Spenderade mycket pengar inför säsongen, vilket börjar bli en vana, men tog bara in ett par spelare som verkligen aspirerade på startplatser och behöll kärnan av laget från 2018. Fick en finns start men hade det väldigt kämpigt mot toppkonkurrenterna och tappade även många poäng i på pappret enkla matcher. 2 poäng på 6 matcher i mitten av säsongen betydde att man halkade efter i toppen vilket i sin tur resulterade i ett tränarbyte och ytterligare en hel del pengar spenderade på transfermarknaden. Det följdes av en formtopp som tog laget tillbaka in i guldracet men kostade dem ändå i slutändan chansen till titeln. Med en andra raka tredjeplats och dessutom ett slut på den tioåriga titeltorkan, genom en FA Cup-vinst, som även betydde en kvalplats till ACL, så blev det ändå en framgångsrik säsong för Kevin Deeromram och Elias Dolah.

2.Buriram United(2)

Diogo Luis Santo drog till malaysiska JDT och i flyttlasset följde Burirams dominans med. Klubben testade ett antal nya utländska anfallare, däribland Rasmus Jönsson, men ingen funkade som man hade velat. Trots att laget inledde säsongen med 10 obesegrade matcher så blev det snabbt uppenbart att man inte längre på något sätt var en oöverkomlig motståndare för de andra lagen. Efter några extremt oväntade förluster och ett antal onödiga kryss så fort det såg ut som att man skulle skaffa sig lite andrum i toppen, men med en imponerande och lovande uppsättning thailändska spelare, åkte ändå Buriram för att möta nedflyttningsklara Chiangmai FC borta i den sista omgången som ligaledare. Det tog 53 minuter att spräcka nollan med målet som egentligen skulle betyda att Buriram trots allt skulle lyckas säkra en ny ligaseger men en sen kvittering gjorde så att Chiangrai United kunde smita förbi och till slut fick Buriram United fira tioårsjubileum utan en enda pokal. En enorm missräkning för ordförande Newin som redan hade begärt att förbundet skulle dela ut pokalen på hemmaplan i Isaan.

1.Chiangrai United(7)

Vad ska man säga om Chiangrai United? Med tanke på att klubben vunnit hela 3 cuptitlar (2 FA, 1 ligacup) under de två föregående säsongerna borde det kanske inte varit en så stor överraskning att laget var slagkraftigt. Cup- och ligaspel är dock två helt olika saker och ingen hade förväntat sig det här. Det hela är uppenbarligen ett resultat av ett bra rekryteringsarbete under lång tid, men som nämnts tidigare i den här sammanfattningen så var det inte en okontroversiell seger då man i praktiken hade sitt B-lag spelandes i samma serie i form av Chiangmai FC, som dessutom råkade vara laget som snodde pinnen mot Buriram som gjorde det möjligt för Chiangrai att ta hem hela klabbet. Ekanit Panya utvecklades enormt under sin lånesejour i Chiangmai och kallades tillbaka halvvägs in i säsongen, vilket gav den extra injektion av kvalitet som behövdes för att hålla hela vägen in. Med bara fyra matcher kvar ledde man serien med 2 poäng, men två raka kryss senare verkade man ha slarvat bort chansen och fick lita till att Buriram skulle klanta till det ytterligare en gång. På något sätt gick det vägen och Chiangrai kunde bryta Burirams och Muangthongs dominans och bli den tredje klubben att bli thailändska ligamästare på tio år.

Closing the books on the 2019 Thaileague (4/4)

Time flies, the fourth and final part of the 2019 T1 review is already upon us. A title race defined by everyone seemingly doing what they could to avoid coming out on top ended in a massive upset, while the other three were the prime suspects ahead of the season.

4.Bangkok United(1)

Failed to utilize what looked like a great transfer strategy and build on their very good 2018. The performances were not as solid and the tactical foundation they could earlier rely so much was not at all as obvious as previously, illustrated by the shaky nature of the season with considerable ups and downs in form along the way, and their disciplinary problems got even bigger than they were in the year before. Offensively the team became too reliant on the individual performances of Nelson Bonilla and Vander Luiz, even though it performed better overall when one or both of those players were unavailable. A year they will try to put behind themselves as quickly as possible.

3.Port FC(3)

Spent a lot of money before the season, as is becoming customary, yet only adding a couple of potential starters and keeping the core of players from 2018. Got off to a good start but struggled against the other title contenders and also dropped a significant amount of points in supposedly easy games. 2 points from 6 mid-season games saw them fall behind their rivals which prompted the club to change their manager and again spend big in the transfer market. A subsequent good run of form saw them claw their way back into the race but ultimately, it cost them any real chance they had at the title. However, a second consecutive third place finish, along with an end to a decade long title draught via an FA Cup-title that secured a place in the ACL playoffs, made the season a successful one.

2.Buriram United(2)

Diogo Luis Santo moved to Malaysian JDT, and took Burirams dominance with him. The club tried several new foreign attackers over the course of the season and no one worked out. Even after a start of 10 unbeaten games, it was glaringly obvious that the reigning champions was nowhere near the force they used to be. A few extremely unexpected defeats and a number of unnecessary draws at any stage where it looked like Buriram would put some distance between themselves and their competitors, but with an impressive and promising group of Thai players, Buriram still found themselves travelling to face an already relegated Chiangmai FC as league leaders on the last day of the campaign. It took 53 minutes to break the deadlock, and then it looked like they would still edge it to regain the trophy, but a late equaliser changed everything and Buriram United meant Chiangrai United snuck past them ended up celebrating their 10-year anniversary without a single piece of silverware to show for it. A massive disappointment to chairman Newin who had already requested for the FA to hand out the league trophy back home in Isaan.

1.Chiangrai United(7)

What to say about Chiangrai United? Knowing the club had won 3 cup titles (2 FA, 1 League Cup) in the previous two seasons, maybe it shouldn’t have been this much of surprise that it is a competitive side. However, cups and leagues are very different things and no one expected this. It is clearly a result of very successful recruitment over a long period of time, but as mentioned before, not an uncontroversial win, given the club had an effective B-team in the same league in the form of Chiangmai FC, that also happened to snatch the last round draw against Buriram that meant Chiangrai could win it all. Ekanit Panya benefitted massively from his loan spell at Chiangmai and was recalled in mid-season to inject the extra bit of quality needed to see it through. With four games to go, Chiangrai was two points clear at the top of the table, but consecutive draws mean they appeared to have squandered the opportunity and had to rely on Buriram making another mess of things on closing night. It all worked out and Chiangrai broke the dominance of Buriram and Muanghtong United to become only the third club to become champions of Thailand in ten years.