Utvärdering av CSL 2017 och tankar om CSL 2018

Ett mycket spännande första år med kinesiska Superligan

Ett år med minst sagt blandade känslor gav mig både de bästa (min dotters födelse) och värsta (en av mina allra närmsta vänners bortgång) upplevelserna i mitt liv har tagit slut och även om dessa händelser, tillsammans med arbetsbördan av universitetsstudier, inte gett mig tiden jag behövt för att producera vettigt innehåll till den här bloggen under de senaste nio månaderna ville jag ändå ta en titt i backspegeln och fundera över mitt första år med CSL när Hundens år 2018 tagit sin början och årets ligasäsong drar igång imorgon (jag ignorerar Evergrandes 4-1-överkörning av Shenhua i Supercupen eftersom det formatet, i alla versioner världen över, inte är något annat än en uppsminkad träningsmatch). CSL har sannerligen varit ett positivt tillskott i min fotbollstittarrepertoar. Inte på något sätt enkel att få grepp om, det bästa exemplet är de plötsliga och ofta oklara regeländringarna, som är förvirrande för fansen och måste göra långsiktigt planerande nästintill omöjligt för klubbarna, men spelet är mestadels mycket underhållande och matcherna lika oförutsägbara som själva ligans framtida struktur. CFAs ”skatt” på dyra utländska spelarköp har uppenbarligen dämpat spenderarlusten och det förtydligande kring regelns applikation som nyligen publicerades har på ett effektivt stoppad försöken som gjorts att kringgå den.

Guangzhou Evergrandes sjunde raka ligatitel må ha varit väntad men vägen dit var på intet sätt spikrak. Efter en knackig start kravlade sig Evergrande upp i täten men sumpade sedan otaliga chanser att göra något riktigt guldryck och hänga av sig Shanghai SIPG. Utmanarna var, lyckligtvis om en håller på Evergrande, dock fast beslutna att låta de regerande mästarna återerövra sin titel och kantoneserna kunde till slut jogga hem ligan med två omgångar kvar.

Min kännedom om CSL var, med undantag för de stjärnspäckade värvningarna som vissa klubbar stått för de senaste åren, knapp. Hulks övergång från Zenit S:t Petersburg till SIPG hade gjort mig riktigt förvånad eftersom jag höll honom som en av Europas allra bästa spelare och sedan Paulinho stått för en minst lika förvånande flytt från Evergrande till FC Barcelona är brassen nu ohotad etta som den bäste individuelle spelaren i Mittens Rike. Carlos Tévez farsartade år var i stort sett precis vad jag hade förväntat mig när jag läste om den, Alexandre Pato blev plötslig pånyttfödd och Eran Zahavi var fantastisk hela säsongen men det är roligare att tala om den inhemska talangpool som fångat min uppmärksamhet. Så som SIPGs Wu Lei som inte alls föll till föga omgiven av brasilianska stjärnor, och Gao Lin och Huang Bowen som båda stått för en mycket habil säsong för sitt Evergrande men det är deras lagkamrat, Yu Hanchao, som kommit att bli min personliga favorit bland de kinesiska spelarna. Yttern är oftast en fröjd att se men strålande blick och en del fantastiska prestationer när det kommer till slutprodukt. Olyckligtvis för det kinesiska landslaget så är ingen av spelarna jag nyss räknade upp i ett tidigt skede av sina karriärer, vilket för oss till U23-regeln som annonserades för ett år sedan. Eftersom jag utvärderade regeln efter halva säsongen tänker jag inte fastna i några siffror men kan ändå upprepa den slutsats jag drog vid tillfället: den har gjort lite, om något, för att främja utvecklingen av unga kinesiska spelare eftersom väldigt få som inte skulle fått spela utan den ändå fick mer än minimal tid på planen.

 

När det kommer till klubbarna så var det Beijing Guoan och Guizhou Hengfeng Zhicheng som överraskade mig mest i spelkvalitet. Båda lagen slutade i mitten av tabellen men om något av dem lyckas bli mer pålitliga i sina prestationer så kan de utmana om ACL-platser i år. Framförallt Guoan har visat att de kan utmana vilket lag som helst på en bra dag och med de kostsamma investeringarna (med skatt inkluderad) i Bakambu och Viera från Villarreal borde de kunna förbättra fjolårets 8:e-plats avsevärt. Guangzhou Evergrande har fortfarande inte hittat någon övertygande ersättare till Paulinho och får nu ses som en av några jämbördiga aspiranter till titeln som odiskutabelt tillhört dem under så många år. Shanghai SIPG och Hebei China Fortune är de främsta utmanarna i mina ögon och mina pengar kommer ligga på shanghaianerna som slutgiltiga segrare, framförallt på grund av Hulk. Både Tianjin Quanjian och Jiangsu Suning har gott om talang i lagen och lär vara de som slåss med Guoan om en eventuell öppning på den tredje AFC Champions Leagueplatsen. Wanda-koncernens stundande övertagande, i kombination med de stora namn som värvades mot slutet av transferfönstret, gör nyuppflyttade Dalian Yifeng till ett intressant tillskott i högsta serien, men jag har inget underlag för någon närmare utvärdering av vare sig dem eller den andra nykomlingen, Beijing Rehne.

Avspark för den första omgången är 19:35 lokal tid (12:35 svensk tid) och det är full fart direkt ur startgroparna med ett Guangzhou-derby mellan Evergrande och R&F!

Looking back and ahead to tomorrow’s CSL 2018 opening round

A very exiting year of introduction to the Chinese Super League

A true rollercoaster of a year that gave me the greatest (the birth of my daughter), as well as the most horrible (the loss of someone very close to me) experiences of my life has come to and end and although these events, in combination with the workload of university, has left far too little time for creating quality content for this blog during the last nine months, I still wanted to take a look in the rearview mirror and ponder my first year of following the Chinese Super League as I ring in the 2018 Year of the Dog ahead of tomorrow’s start of the season (disregarding Evergrande’s 4-1 thrashing of Shenhua in the Super Cup, as all matches of that format anywhere around the globe are simply glorified friendlies). The CSL has certainly been a positive addition to my football viewing spectra. Not the easiest league to wrap your head around, for example the untimely and often unclear changes of rules and regulations are confusing for the fans, and must make even short-term planning nearly impossible for the clubs, but the style of play is generally highly entertaining and the matches are often as unpredictable as the future structure of the league itself. The CFA “Tax” on big foreign player purchases has decisively slowed down spending and the recent specifications of its application efficiently stopped any attempt to maneuver around it.

The seventh consecutive league title for Guangzhou Evergrande may have been predictable, but the road leading up to it was anything but straight. After a slow start, Evergrande got back on top but then squandered numerous opportunities to put distance between themselves and Shanghai SIPG. The challengers were, however, hell bent on letting the reigning champions remain just that and the Cantonese giants could jog the title home with two rounds remaining.

I started out knowing little about the CSL, apart from the high-profile players brought in the last few years. Hulk’s transfer from Zenit S:t Petersburg to SIPG had me raising my eyebrows as I held him as one of the top players in all of Europe and, since Paulinho made his surprise move from Evergrande to FC Barcelona in august, he has reigned supreme in the Middle Kingdom, as far as individual quality goes. Carlos Tévez’s farcical one-year stint went pretty much as I expected when I first read about it, Alexandre Pato was re-born and Eran Zahavi was sensational all year but I prefer to focus on the domestic talent I have come to know. A few players have really caught my eye, such as SIPG´s Wu Lei who more than held his own amidst the Brazilian imports and Gao Lin and Huang Bowen has put in some solid performances for Evergrande but it’s their teammate Yu Hanchao who has become my personal favourite Chinese player. The winger is often a joy to watch with great vision and some top drawer end-product. Unfortunately for China´s national side, none of the players mentioned are in the early stages of their careers, bringing us to the U23-player rule announced ahead of last season. Since I evaluated said rule halfway through the season, I won’t dwell on it but simply repeat my conclusion that it has done little, if anything, to further the development of young Chinese players as few players who wouldn’t have played anyway got more than the bare minimum amount of time on the pitch because of it.

In regards to the clubs, Beijing Guoan and Guizhou Hengfeng Zhicheng were the two that surprised me the most in terms of quality. Both sides finished mid-table but If either was to add consistency to their repertoire they could make a serious go at the ACL-spots this year. Guoan especially have looked like they had a lot more to give as they can give any side in the league a real run for their money on a good day and with the very costly (including “tax”) investments in Bakambu and Viera from Villarreal, they should be able to see substantial improvement to last season’s 8th place finish. Guangzhou Evergrande have yet to find a convincing replacement for Paulinho and are now one of a few equal contenders for the top spot that has been theirs to lose for so many years. Shanghai SIPG and Hebei China Fortune are my main challengers and I my money will be on the Shanghainese to clinch the title, mostly because of Hulk. Tianjin Quanjian and Jiangsu Suning both have a fair bit of talent will be the sides fighting Guoan for a possible opening at the 3rd AFC Champions League spot. The imminent takeover by Wanda Group, and the big names brought in late in the transfer window, makes the newly promoted Dalian Yifeng an interesting addition to the top flite, although I have no real basis for making any further estimation of either them, nor the other newcomer, Beijing Rehne.

Kickoff for the first round is tomorrow at 19:35 local time (12:35 CET) and we really hit the ground running with a Guangzhou-derby between Evergrande and R&F. Game on!

Impacts of the Chinese U23-rule, so far

I was very sceptical when I first heard about the sudden changes in regulations regarding the number of foreign players and, even more so, the bizarre rule stating that all teams were required to start each match with at least one Chinese player born on January 1 1994 or later. I can’t say the first 15 out of 30 rounds of the CSL has done anything to convince me I was wrong. Leaving the ridiculous notion that limiting the amount of foreign talent would raise the quality of either the league or the Chinese national team (just look at how Russian football has plummeted in quality since the government decided to enforce similar regulations a few years back to improve their chances when hosting next year’s FIFA World Cup) aside, I’ll take a closer look on how the clubs have dealt with the U23-rule so far. It’s especially interesting as the CFA recently announced that the rule will be adjusted in the future to somehow force teams to match the number of foreign players used in any match, with an equal number of domestic U23-players.

For coaches in China, silence seems to have prevailed. The CFA is practically a government organisation (run by officials considered not fit for more important positions, and certainly something that FIFA would have a look at, if they had any intent of enforcing their own laws and principles) and therefore caution is observed in regards to criticism of their decisions (Hulk and Wu Lei being suspended for two matches for a vague protest of Oscars 8-match ban, and their manager André Villas-Boas receiving the same punishment for standing near them during the process is a good example of what may happen if one decides to speak out). However, displeasure has been evident in how most coaches have made use of their required Under-23 player. The most common practice so far is substituting the U23 early on, often during the first half, to bring on a more qualified player, with the most flagrant example being André Villas-Boas’ treatment of defender Zhang Huachen. The 19-year old has started 10 in of SIPG’s matches (the first 10) so far in the CSL and averages less than a quarter of an hour on the pitch, with a whopping 30 minutes during the opener against Changchun Yatai reduced to a mere 8 in his latest appearance in the derby against Shanghai Shenhua. In addition, he has still to be selected, even for the bench, in the AFC Champions League. Does anyone seriously believe that this is helpful to his development as a footballer? Perhaps he is insanely strong mentally and relishes the challenge but my guess is, most young players would have some serious work to do, confidence-wise, in such a situation. Zhang is in no way alone, Chen Ji has been in Jiangsu Suning’s starting eleven 7 times and has had just over 20 minutes per match to show his worth, about the same goes for Liaoning Kaixin’s Sun Zhaoliang (although he’s played one more match than Chen) and Yang Liyu who’ve played about 25 minutes on average in his 12 starts for Tianjin Teda. These players are obviously not considered good enough to even be given an honest chance by their managers and putting them out on the pitch as token youngsters is of no benefit to anyone.
There are some U23-players who do get sufficient playing time, Nan Song has been substituted in all of his 13 appearances with Chongqing Lifan but normally plays for more than an hour, Zhong Jinbao has started an equal number of matches for Henan Jianye, including playing the full 90 minutes five times and averaging 75 minutes on the pitch (down to 71, if counting twice coming on from the bench). Zheng Dalun has been named in Tianjin Quanjian’s starting line-up 9 times and, with 2 full 90 minute appearances, his mean playing time is over 82 minutes (64 minutes, including 5 times a substitute).

The difference between the two groups of players are that the latter all belong to teams not troubled by the new rule, as they use more than one player meeting the requirements anyway. Hence, a qualified guess is that they would get just as much playing time without the new regulations. Even including these players, the average playing time for any starting U23-player substituted is still less than a full half. If the managers have so little faith in their young players, it constitutes a serious problem for Chinese football, but that alone should provide motivation enough to make an effort to develop them better in the future. Rules like this, especially in combination with limiting the number of foreigners, will only mean that Chinese clubs, just like Russian ones, end up overpaying average domestic players. When young players get paid big money simply for showing up, they tend to get complacent and think they’ve arrived although they’ve barely started moving. I can’t even begin to count the number of English players that looked very interesting at 18 but simply stopped learning once they became regular in the first team.
Also, the CSL-clubs must realise that to be competitive in the long run, they need to be able to bring players up through the ranks because, even though they may be able to offer wages that scare off competing clubs in Europe to 3-4 great players, they will never be able to match wages of the squad players keeping standard of football in the big leagues so much higher. To be perfectly honest, 23 is a high enough age that it should be easy for any team in the league to find at least one player good enough to keep a regular spot in the side.

 

Method and source

The numbers I’ve accounted for are gathered from match reports published on http://us.soccerway.com. I’ve simply looked at the players substituted in every match and recorded the playing time. However, I’ve only recorded the numbers of the first U23-player substituted for each side in any given match, meaning, the average numbers stated for all matches are approximate. I believe that this doesn’t affect the relevance as it only excludes substitutions made by teams starting with more than one U23-player. The specific players named are some of those I’ve taken a closer look at, based on the frequency they appeared in the overview. When computing average playing time for a player that has played full matches, I only counted the regular 90 minutes of each such occasion. But, when factoring in the times the player came on from the bench, I used a standard estimation of 3 minutes of stoppage time.

Effekter av den kinesiska U23-regeln såhär långt

Jag var mycket skeptisk när jag läste om de plötsliga regeländringarna som, kort före säsongsstart, sänkte det tillåtna antalet utländska spelare per lag och match i CSL, och än mer konfunderad av den bisarra regeln att alla lag var tvungna att ha minst en kinesisk spelare född den första januari 1994 eller senare i startelvan. Jag kan inte påstå att de 15 inledande omgångarna (av 30) har visat upp något som skulle kunna övertyga mig om att jag hade fel. Om vi lämnar den befängda tanken att en begränsning av antalet utländska spelare skulle höja kvaliteten i vare sig ligan eller det kinesiska landslaget därhän (titta bara på hur det ryska landslaget varit i fritt fall sedan de införde liknande regler i ett försök att förbättra sina chanser i hemma VM-nästa år), så tänkte jag ta en närmare titt på hur klubbarna hanterat U23-regeln under den första halvan av säsongen. Det blev dessutom extra angeläget när det kinesiska förbundet nyligen meddelade att regeln i framtiden ska utökas till att, på något sätt, tvinga alla lag att matcha antalet utländska spelare i alla matcher, med motsvarande antal inhemska U23-spelare.

För tränarna i Kina har det varit locket på, fotbollsförbundet är fortfarande i det närmaste att betrakta som en statlig myndighet (ledd av partimedlemmar som inte anses kompetenta nog för viktigare uppgifter och något som FIFA, om de haft någon som helst ambition att upprätthålla sina egna stadgar, skulle utreda grundligt) och därför måste all kritik mot dess beslut vara noga övervägda (att Hulk och Wu Lei blev avstängda i två matcher vardera för en abstrakt protest mot Oscars 8-matchers avstängning nyligen, och att deras tränare, André Villas-Boas, fick samma bestraffning för att ha stått nära dem under tiden, är ett bra exempel på vad som kan hända när någon bestämmer sig för att vädra sitt missnöje). På planen har missnöjet däremot varit tydligt i hur tränarna valt att använda sig av de obligatoriska U23-spelarna och det tydligaste exemplet är just Villas-Boas behandling av sin ytterback, Zhang Huachen. 19-åringen har startat i 10 av SIPGs matcher (de första 10) hittills och snittar på mindre än 15 minuters speltid, med en halsbrytande halvtimme i premiären mot Changchun Yatai men bara 8 minuter i sitt senaste framträdande i derbyt mot Shenghai Shenhua. Dessutom har han inte ens fått sitta på bänken i AFC Champions League. Är det någon som på fullaste allvar tror att det här är positivt för hans utveckling som spelare? Kanske är han otroligt stark mentalt och njuter av utmaningen han ställts inför men min gissning är att de flesta unga spelare får en hel del att arbeta med när det kommer till självförtroendet i en sådan situation. Zhang är på intet sätt ensam, Chen Ji har varit uttagen i jiangsu Sunings startelva sju gånger och fått lite drygt 20 minuter per gång på sig att visa vad han går för och detsamma gäller på Liaoning Kaixins Sun Zhaoliang (som startat en match mer än Chen) och Yang Liyu, som spelat ungefär 25 minuter i snitt i sina 12 starter för Tianjin Teda. Dessa spelare anses uppenbarligen inte vara tillräckligt bra för att ens få en ärlig chans av sina tränare, och att ställa ut dem på planen som symboliska ungdomsspelare gör ingen som helst nytta.
Det finns också en del U23-spelare som faktiskt får ordentligt med speltid. Nan Song har visserligen blivit utbytt i alla sina 13 matcher för Chongqing Lifan men spelar normalt i över en timme. Zhong Jinbao har startat lika många matcher för Henan Jianye och snittar 75 minuter på plan, inklusive två hela 90-minutersframträdanden (71 om vi räknar in de två matcher han blivit inbytt). Zheng Dalun har 9 starter för Tianjin Quanjian, och har två gånger fullföljt matchen, med en genomsnittlig speltid på 82 minuter (64 inklusive de fem gånger han börjat på bänken).

Skillnaden mellan dessa två grupper av spelare är att den senare tillhör klubbar som alla ändå använder sig av fler än en spelare som uppfyller U23-kriterierna. Därmed kan vi gissa oss till att de hade spelat lika mycket även utan de nya reglerna men även med dessa inräknade så spelar den typiska startande U23-spelaren mindre än en full halvlek. Att tränarna har så lite förtroende för sina unga förmågor är sannerligen ett stort problem för kinesisk fotboll men detta borde i sig vara tillräckligt för att få klubbarna att satsa mer på att utveckla sina framtida talanger. Regler som dessa, speciellt i kombination med en begränsning av antalet utlänningar, kommer leda till att kinesiska, likt ryska, klubbar överbetalar medelmåttiga inhemska spelare. När unga spelare får stora pengar bara för att vara där tenderar de att bli bekväma och tro att de nått ända fram, trots att de knappt startat. Jag kan inte ens börja att räkna alla de engelska 18-åringar som sett väldigt intressanta ut, bara för att sluta lära sig något överhuvudtaget så fort de blivit hyfsat regelbundna spelare i a-laget.
CSL-klubbarna måste också förstå att, för att kunna upprätthålla standarden på sikt, så måste de kunna få fram sina egna spelare eftersom de, trots att de kan skrämma bort europeiska klubbar med höga löner till ett fåtal storstjärnor, aldrig kommer kunna betala samma pengar för de truppspelare som håller kvaliteten i de stora ligorna så mycket högre. Om man ska vara helt ärlig så är 23 en så pass hög ålder att det egentligen inte ska vara några som helst problem för vilket lag som helst i ligan att hitta åtminstone en spelare som är tillräckligt bra för att skaffa sig en ordinarie plats i elvan.

 

Metod och källa

Siffrorna jag redovisar är hämtade ifrån matchrapporter på http://us.soccerway.com. Jag har helt enkelt tittat på de utbytta spelarna i varje match och noterat deras speltid. Jag har dock bara räknat den först utbytte U23-spelaren i varje lag i en match, vilket betyder att den genomsnittliga tiden för alla utbytta spelare är ungefärlig. Jag anser emellertid att detta inte har någon bäring på relevansen eftersom de byten jag då inte registrerat har gjorts av lag som ändå startat med fler än en U23-spelare. De namngivna spelarna är några av de jag tittat närmare på, baserat på hur ofta de återkommer i den övergripande statistiken. När jag beräknat den genomsnittliga speltiden för spelare som spelat hela matcher har jag endast räknat de ordinarie 90-minuterna för dessa tillfällen men i de fall spelaren blivit inbytt har jag använt 3 minuters tillägg som ett standardantagande.