Ring ut Kina, och ring in Thailand

Jag kan väl börja med varför mitt senaste inlägg kom för 7 månader sedan, anledningen till det är att jag varit föräldraledig i ett halvår och, precis som så många föräldrar före mig redan gjort och så många efter mig ska komma att göra, fått komma till insikten om att ordet ”ledighet” är högst relativt. Jag hoppas istället på att det nya året ska tillåta mig att vara mer aktiv här även om föräldraskapet i kombination med studier med största säkerhet kommer leda till perioder då dygnets timmar inte räcker till. Hur som hafver så har jag, med en ny säsong i antågande, bestämt mig för att skifta fokus från kinesisk till thailändsk fotboll. Jag kommer fortfarande att följa CSL men främst se de kinesiska lagen spela i ACL och det finns flera skäl till detta. Det främsta är att eftersom jag befinner mig i Thailand och följt fotbollen här på plats så har det skapats ett starkare band till ligan och, för att spela med helt öppna kort, Port FC.
Ett annat skäl är att CSL, trots sina ambitioner om höjd internationell status, konstigt nog blev svårare att se under 2018 än den var under 2017. Att hitta något som ens liknar en pålitlig källa att se matcher, vare sig jag befann mig i Sverige eller Thailand, blev helt enkelt för krångligt.

Eftersom mitt senaste inlägg de facto var en intervju med en spelare i den thailändska ligan skulle man kunna säga att jag redan ställt om, men eftersom det inte fanns någon sådan plan vid tidpunkten så vill jag hellre se det som att det verkliga skiftet sker nu. Och kunde jag hittat en bättre tidpunkt än samma dag som Kina ska spela kvartsfinal mot Iran, efter att enkelt ha skickat hem Thailand i åttondelen, i Asian Cup.

För att få en sorts avslut vill jag dock först se tillbaka på mina förutsägelser inför CSL-säsongen 2018 nu när vi har facit att tillgå. Jag höll faktiskt Shanghai SIPG som favoriter att spela hem mästerskapet och bryta Guangzhou Evergrandes dominans. Så blev också fallet och jag vill även tycka att mitt huvudargument då, att Evergrande inte hittat någon vettig ersättare till Paulinho, var väldigt träffsäkert, vilket även illustrerades av hur Evergrande lyfte efter hans återkomst från FC Barcelona och verkligen blandade sig i titelracet mot slutet (med god hjälp av även Anderson Talisca ska erkännas). Min tanke om att det tredje laget i samma race skulle bli Hebei visade sig dock helt felaktig då de inte lyckades bättre än en sjätteplats, hela 29 poäng bakom SIPG. Jag höll även Tianjin Quanjian som en utmanare om ACL-platserna och förbisåg helt Shandong Luneng när det i själva verket blev precis tvärt om då Shandong slutade trea och Quanjian helt i ingenmansland. Jag tippade dock rätt med att Beijing Guoan och Jiangsu Suning skulle bli de sista lagen att slåss om kontinentalt cupspel i år.

Om vi istället snabbt blickar framåt istället så är spelschemat för Thai League-säsongen som drar igång om en månad ute och arbetet med att identifiera möjliga bortaresor i full gång. Förhoppningsvis blir det en del fotbollsresande med tillhörande rapporter från arenor runtom i landet att vänta. Häng med!

Thai League football ftw!

I would like to start by adressing the fact that my latest post was about seven months ago, the reason for this is a half year spell on parental leave that left me with the same insight as so many people before me have had already, and so many will in the future will have. Namely, parental leave is a form of ”time off” that really doesn´t entail any free time. I hope this new year will allow me to be a lot more active here, although parenthood in combination with studies will certainly see periods where there just isn´t anough hours in the day to do everything. But, as the new season approaches, I´ve decided to make a new start as well and change the focus of my writing from Chinese to Thai football. I will still follow the CSL but will mostly be watching Chinese sides when playing in the ACL. There are several reasons behind this choice, the main one being the fact that being in Thailand and attending the game in person has created a strong connection to the League and, in the spirit of full disclosure, Port Football Club.
Another deciding factor has been that the CSL, despite claiming ambitions of international recognition, actually became harder to watch in 2018 than in 2017. Finding sources to watch the matches with even remotely acceptable reliability, whether in Sweden or Thailand, was simply too much of a hassle.

So, considering said post was in fact an interview with a player in the Thai League, one could say I´ve already made the transition. However, it was not the plan at the time so I really want to consider this the time for the shift. And what better time make it than on the day China will play Iran in the quarter final, after emphatically sending Thailand packing, in the Asian Cup?

For closure, I will review my predictions about the 2018 CSL season now that the results are in. I did hold Shanghai SIPG as my favourites to bring home the championship and end the Guangzhou Evergrande domination. This came to pass and my argument was Evergrande´s lack of a proper replacement for Paulinho and I must say I still consider this the biggest reason for their failure to retain the title. Once Paulinho returned from Barcelona, and yes Anderson Talisca did play a major role in this as well, Evergrande suddenly found their footing and made a serious push to overtake SIPG in the title-race. My prediction of Hebei being the third challenger turned out to be far off with them ending up in sixth place, 29 points behind SIPG. Also, I viewed Tianjin Quanjian as a ACL spot candidate without mentioning Shandong Luneng at all, which turned out to be completely wrong. I did, however, get Beijing Guoan and Jiangsu Suning challenging for continental competition qualification right.

So looking forward, the fixture list for the 2019 Thai League 1-season that starts next month is out and the work identifying possible away days is in full swing. Hopefully, there will be some groundhopping with accompanying reports to come. Watch this space!

Utvärdering av CSL 2017 och tankar om CSL 2018

Ett mycket spännande första år med kinesiska Superligan

Ett år med minst sagt blandade känslor gav mig både de bästa (min dotters födelse) och värsta (en av mina allra närmsta vänners bortgång) upplevelserna i mitt liv har tagit slut och även om dessa händelser, tillsammans med arbetsbördan av universitetsstudier, inte gett mig tiden jag behövt för att producera vettigt innehåll till den här bloggen under de senaste nio månaderna ville jag ändå ta en titt i backspegeln och fundera över mitt första år med CSL när Hundens år 2018 tagit sin början och årets ligasäsong drar igång imorgon (jag ignorerar Evergrandes 4-1-överkörning av Shenhua i Supercupen eftersom det formatet, i alla versioner världen över, inte är något annat än en uppsminkad träningsmatch). CSL har sannerligen varit ett positivt tillskott i min fotbollstittarrepertoar. Inte på något sätt enkel att få grepp om, det bästa exemplet är de plötsliga och ofta oklara regeländringarna, som är förvirrande för fansen och måste göra långsiktigt planerande nästintill omöjligt för klubbarna, men spelet är mestadels mycket underhållande och matcherna lika oförutsägbara som själva ligans framtida struktur. CFAs ”skatt” på dyra utländska spelarköp har uppenbarligen dämpat spenderarlusten och det förtydligande kring regelns applikation som nyligen publicerades har på ett effektivt stoppad försöken som gjorts att kringgå den.

Guangzhou Evergrandes sjunde raka ligatitel må ha varit väntad men vägen dit var på intet sätt spikrak. Efter en knackig start kravlade sig Evergrande upp i täten men sumpade sedan otaliga chanser att göra något riktigt guldryck och hänga av sig Shanghai SIPG. Utmanarna var, lyckligtvis om en håller på Evergrande, dock fast beslutna att låta de regerande mästarna återerövra sin titel och kantoneserna kunde till slut jogga hem ligan med två omgångar kvar.

Min kännedom om CSL var, med undantag för de stjärnspäckade värvningarna som vissa klubbar stått för de senaste åren, knapp. Hulks övergång från Zenit S:t Petersburg till SIPG hade gjort mig riktigt förvånad eftersom jag höll honom som en av Europas allra bästa spelare och sedan Paulinho stått för en minst lika förvånande flytt från Evergrande till FC Barcelona är brassen nu ohotad etta som den bäste individuelle spelaren i Mittens Rike. Carlos Tévez farsartade år var i stort sett precis vad jag hade förväntat mig när jag läste om den, Alexandre Pato blev plötslig pånyttfödd och Eran Zahavi var fantastisk hela säsongen men det är roligare att tala om den inhemska talangpool som fångat min uppmärksamhet. Så som SIPGs Wu Lei som inte alls föll till föga omgiven av brasilianska stjärnor, och Gao Lin och Huang Bowen som båda stått för en mycket habil säsong för sitt Evergrande men det är deras lagkamrat, Yu Hanchao, som kommit att bli min personliga favorit bland de kinesiska spelarna. Yttern är oftast en fröjd att se men strålande blick och en del fantastiska prestationer när det kommer till slutprodukt. Olyckligtvis för det kinesiska landslaget så är ingen av spelarna jag nyss räknade upp i ett tidigt skede av sina karriärer, vilket för oss till U23-regeln som annonserades för ett år sedan. Eftersom jag utvärderade regeln efter halva säsongen tänker jag inte fastna i några siffror men kan ändå upprepa den slutsats jag drog vid tillfället: den har gjort lite, om något, för att främja utvecklingen av unga kinesiska spelare eftersom väldigt få som inte skulle fått spela utan den ändå fick mer än minimal tid på planen.

 

När det kommer till klubbarna så var det Beijing Guoan och Guizhou Hengfeng Zhicheng som överraskade mig mest i spelkvalitet. Båda lagen slutade i mitten av tabellen men om något av dem lyckas bli mer pålitliga i sina prestationer så kan de utmana om ACL-platser i år. Framförallt Guoan har visat att de kan utmana vilket lag som helst på en bra dag och med de kostsamma investeringarna (med skatt inkluderad) i Bakambu och Viera från Villarreal borde de kunna förbättra fjolårets 8:e-plats avsevärt. Guangzhou Evergrande har fortfarande inte hittat någon övertygande ersättare till Paulinho och får nu ses som en av några jämbördiga aspiranter till titeln som odiskutabelt tillhört dem under så många år. Shanghai SIPG och Hebei China Fortune är de främsta utmanarna i mina ögon och mina pengar kommer ligga på shanghaianerna som slutgiltiga segrare, framförallt på grund av Hulk. Både Tianjin Quanjian och Jiangsu Suning har gott om talang i lagen och lär vara de som slåss med Guoan om en eventuell öppning på den tredje AFC Champions Leagueplatsen. Wanda-koncernens stundande övertagande, i kombination med de stora namn som värvades mot slutet av transferfönstret, gör nyuppflyttade Dalian Yifeng till ett intressant tillskott i högsta serien, men jag har inget underlag för någon närmare utvärdering av vare sig dem eller den andra nykomlingen, Beijing Rehne.

Avspark för den första omgången är 19:35 lokal tid (12:35 svensk tid) och det är full fart direkt ur startgroparna med ett Guangzhou-derby mellan Evergrande och R&F!

Looking back and ahead to tomorrow’s CSL 2018 opening round

A very exiting year of introduction to the Chinese Super League

A true rollercoaster of a year that gave me the greatest (the birth of my daughter), as well as the most horrible (the loss of someone very close to me) experiences of my life has come to and end and although these events, in combination with the workload of university, has left far too little time for creating quality content for this blog during the last nine months, I still wanted to take a look in the rearview mirror and ponder my first year of following the Chinese Super League as I ring in the 2018 Year of the Dog ahead of tomorrow’s start of the season (disregarding Evergrande’s 4-1 thrashing of Shenhua in the Super Cup, as all matches of that format anywhere around the globe are simply glorified friendlies). The CSL has certainly been a positive addition to my football viewing spectra. Not the easiest league to wrap your head around, for example the untimely and often unclear changes of rules and regulations are confusing for the fans, and must make even short-term planning nearly impossible for the clubs, but the style of play is generally highly entertaining and the matches are often as unpredictable as the future structure of the league itself. The CFA “Tax” on big foreign player purchases has decisively slowed down spending and the recent specifications of its application efficiently stopped any attempt to maneuver around it.

The seventh consecutive league title for Guangzhou Evergrande may have been predictable, but the road leading up to it was anything but straight. After a slow start, Evergrande got back on top but then squandered numerous opportunities to put distance between themselves and Shanghai SIPG. The challengers were, however, hell bent on letting the reigning champions remain just that and the Cantonese giants could jog the title home with two rounds remaining.

I started out knowing little about the CSL, apart from the high-profile players brought in the last few years. Hulk’s transfer from Zenit S:t Petersburg to SIPG had me raising my eyebrows as I held him as one of the top players in all of Europe and, since Paulinho made his surprise move from Evergrande to FC Barcelona in august, he has reigned supreme in the Middle Kingdom, as far as individual quality goes. Carlos Tévez’s farcical one-year stint went pretty much as I expected when I first read about it, Alexandre Pato was re-born and Eran Zahavi was sensational all year but I prefer to focus on the domestic talent I have come to know. A few players have really caught my eye, such as SIPG´s Wu Lei who more than held his own amidst the Brazilian imports and Gao Lin and Huang Bowen has put in some solid performances for Evergrande but it’s their teammate Yu Hanchao who has become my personal favourite Chinese player. The winger is often a joy to watch with great vision and some top drawer end-product. Unfortunately for China´s national side, none of the players mentioned are in the early stages of their careers, bringing us to the U23-player rule announced ahead of last season. Since I evaluated said rule halfway through the season, I won’t dwell on it but simply repeat my conclusion that it has done little, if anything, to further the development of young Chinese players as few players who wouldn’t have played anyway got more than the bare minimum amount of time on the pitch because of it.

In regards to the clubs, Beijing Guoan and Guizhou Hengfeng Zhicheng were the two that surprised me the most in terms of quality. Both sides finished mid-table but If either was to add consistency to their repertoire they could make a serious go at the ACL-spots this year. Guoan especially have looked like they had a lot more to give as they can give any side in the league a real run for their money on a good day and with the very costly (including “tax”) investments in Bakambu and Viera from Villarreal, they should be able to see substantial improvement to last season’s 8th place finish. Guangzhou Evergrande have yet to find a convincing replacement for Paulinho and are now one of a few equal contenders for the top spot that has been theirs to lose for so many years. Shanghai SIPG and Hebei China Fortune are my main challengers and I my money will be on the Shanghainese to clinch the title, mostly because of Hulk. Tianjin Quanjian and Jiangsu Suning both have a fair bit of talent will be the sides fighting Guoan for a possible opening at the 3rd AFC Champions League spot. The imminent takeover by Wanda Group, and the big names brought in late in the transfer window, makes the newly promoted Dalian Yifeng an interesting addition to the top flite, although I have no real basis for making any further estimation of either them, nor the other newcomer, Beijing Rehne.

Kickoff for the first round is tomorrow at 19:35 local time (12:35 CET) and we really hit the ground running with a Guangzhou-derby between Evergrande and R&F. Game on!