Inför Thaileague 1, 2020. Lag 9-12

Med ett gäng klubbar som satsat hårt för att klättra högre upp så är det oundvikligt att några misslyckas. Den nedre delen av tabellens mitt är där drömmar dör. Jag ger er plats 9-12:

9. Samut Prakan CIty

Var länge den stora positiva överraskningen under sin första säsong någonsin efter att ha tagit över Pattaya Uniteds licens att spela i T1 men ett tränarbyte och olyckliga skador i mitten av säsongen ledde till att man började prestera ungefär som förväntat. Jaroensak Wonggorn kommer säkerligen få utstå mycket hårdare bevakning än tidigare nu när försvararna utan tvekan vet vem han är, men han kommer åtminstone inte få axla hela det kreativa ansvaret eftersom Ibson Melo, som överraskande flyttat till Sukhothai, ersatts med Pedro Júnior, vars insatser i Buriram visserligen var ojämna men stundom skvallrade om en spelare av väldigt hög kaliber.

Håll ett öga på: Pedro Júnior

 

10. BG Pathum United

Precis som förväntat så studsade BG snabbt och enkelt tillbaka upp efter sin chockdegradering till T2 2018. De defensiva förstärkningarna, speciellt då gratisvärvningen av Victor Cardozo, betyder säkerligen att laget kommer svåra att bryta ner även för de bästa i serien, men det finns en hel del osäkerhet kring anfallet, då den förväntade målskytten Barros Tardeli saknar erfarenhet från T1. Mittfältet bjuder också på vissa frågetecken, när det lär vara ganska beroende av Thitipan Puangchan, som visserligen är den allra bästa på sin position i Thailand, men som nekades att stanna i J.League mot sin uttalade önskan. Spelare som tvingas kvar i en klubb mot sin vilja presterar sällan på topp och det finns en överhängande risk att förväntningarna på återkomsten i högsta serien inte kommer att upfyllas.

Håll ett öga på: Thitipan Puangchan

 

11. Sukhothai FC

Efter en säsong bestående till hälften av oavgjorda resultat måste Sukhothai hitta ett sätt att avgöra matcher utan att offra den defensiva balansen. Lättare sagt än gjort, men man har ändå lyckats med ett par riktigt lovande offensiva värvningar. Inte bara i form av en årets potentiella inhemska genombrottsspelare, Pongpat Liaorungruengkit, utan även Ibson Melo, med en enastående fin säsong i Samut Prakan bakom sig, och Evandro Paulista, med en gedigen bakgrund i östasiatisk fotboll, som gör en av ligans absolut bästa under senare år, John Baggio, sällskap i anfallet. Det kan dock gå lite hursomhelst då offensiven tidigare handlat helt om Baggio och även om kaptenen inte lär ha några problem att dela uppmärksamheten för lagets bästa så är även Ibson Melo en spelare som vill ha bollen mest hela tiden och att kombinera två spelare av den typen leder gärna till att ingen av dem uppfyller hela sin potential. Det ser föga troligt ut att Sukhothai kommer kunna känna sig säkra på nytt kontrakt innan sluttampen i år heller.

Håll ett öga på: Pongpat Liaorungruengkit

 

12. Nakhon Ratchasima FC

2019 var en besvikelse och slutade i ett tränarbyte, där Teerasak Po-on tagit över ansvaret efter sina fina resultat i numera nedlagda PTT Rayong. Den nya tränaren har redan haft några månader på sig att presentera sina idéer för spelarna och kommer säkert få nog med tid att se dessa bära frukt. Truppen är dock i stort sett densamma, med Dennis Murillo som ersättare till Bernard Henry som den mest iögonfallande förändringen, och de kan skaka om vilket motstånd som helst i T1, speciellt inför sin fanatiska hemmapublik, men stabiliteten som krävs för att hålla ett bekvämt avstånd till nedflyttningsplatserna kommer bli svår att bygga tillräckligt fort i den hårda konkurrens som väntar.

Håll ett öga på: Amadou Ouattara

Thaileague 1, 2020, preview. Team 9-12

As many teams have invested heavily to climb higher up the table, some must fail. The lower middle region of the table is where dreams will fizzle out and die. I give you, places 9-12:

9. Samut Prakan City

Was long the big positive surprise in their first season in existence after taking over Pattaya United’s license to join T1. However, a managerial change and heavy injuries halfway through 2019 saw them produce results more in line with what was expected beforehand. Jaroensak Wonggorn will be guarded much more closely now that the defenders definitely knows about him but he will not have to shoulder all of the creative responsibility, as Ibson Melo’s surprise move to Sukhothai has been properly addressed with the signing of Pedro Júnior, whose performances at Buriram may have been inconsistent but at times of the highest quality.

Player to watch: Pedro Júnior

 

10. BG Pathum United

As expected, BG had no trouble comfortably bouncing back up after the shocking relegation to T2 in 2018. The defensive signings, especially picking up free agent Victor Cardozo, should make them a very tough nut to crack for any side in T1, but there is considerable uncertainty about the attacking prowess, with the supposed top scorer Barros Tardeli lacking T1 experience. Also, the midfield will rely much on the performances of Thitipan Puangchan and, even though he is the very best Thai player in his position, he was denied the opportunity to stay in the J.League against his expressed wishes, and players who are forced to stay when they want to leave rarely put in their best performances. There is a very high possibility that the expectations will not at all be met in the first year back in the top flite.

Player to watch: Thitipan Puangchan

 

11. Sukhothai FC

  1. Sukhothai FC

Following a season defined by draws, Sukhothai need find a way to decide games without sacrificing their defensive balance. Easier said than done, but the recruitment has seen a couple of very promising attacking additions to the squad. Not only a potential domestic breakthrough player of the season in attacking midfielder Pongpat Liaorungruengkit but Ibson Mel, coming from a superb season at Samut Prakan, and Evandro Paulista, with solid experience from East Asian football, will be joining forces with one of T1s truly outstanding performers in recent years, John Baggio, in the front line. This could break either way as the offense has been all about Baggio, and while the skipper will have no problem with sharing the spotlight for the good of the team, Ibson Melo is also a player who wants to see a lot of the ball and combining two players like often results in neither playing to their full potential. It’s unlikely that Sukhothai will be safe from relegation until late in the year this time around as well.

Player to watch: Pongpat Liaorungruengkit

 

12. Nakhon Ratchasima FC

The disappointing 2019 ended with a managerial change, seeing Teerasak Po-on take charge following his impressive work at now disbanded PTT Rayong. The new boss has already had the full extent of the off-season to implement his ideas and will likely be given ample time to see them bear fruit, but the players available has remained pretty much the same, with Bernard Henry making room for Dennis Murillo as the most eye-catching altering of the squad, and they can produce an upset against any team in T1, especially in front of their passionate home fans, but the kind of solidity needed to stay comfortably clear of the relegation zone will be hard to create quickly enough in the tough competition they face.

Player to watch: Amadou Ouattara

En känslosam Kings Cup 2017

Nordkorea – Burkina Faso

Som svensk fotbollssupporter är jag väl bekant med Kings Cup i Bangkok eftersom det en gång i tiden var en turnering som vårt älskade landslag deltog i under januariturnéernas glansdagar. Många år har gått sedan dess och numera spelas turneringen på sommaren, mitt intresse återuppväcktes eftersom jag i år, tillsammans med en av mina allra bästa vänner, skulle ha gått på alla fyra matcher. Hans plötsliga bortgång en vecka före avspark vände uppochner på både tillvaron och alla sådana planer och jag klarade inte ens av att se fredagens semifinaler på tv, att åka ut till Rajamangala Stadium fanns inte på kartan. Jag kände mig dock tvungen att se matchen om tredje pris och finalen i min väns ära och slog mig ner i soffan bredvid min sex veckor gamla dotter för att avnjuta eftermiddagens uppgörelse mellan Nordkorea och Burkina Faso. Detta var dessutom matchen vi allra mest hoppades få se eftersom det, ur vårt perspektiv, skulle varit den mest obskyra drabbningen och bli ett roligt samtalsämne vid nästa besök hos våra lika fotbollstokiga vänner hemmavid.

Precis som konceptet Kings Cup så tog matchen i sig mig tillbaka till svunna tider. Den påminde nämligen mycket om min ungdoms VM-turneringar med ett oorganiserat och skicklighetsmässigt ojämnt afrikanskt lag, ett något mer organiserat men inte speciellt skickligt asiatiskt lag och dåliga målvakter i båda ändar. Burkina Faso såg bättre ut, främst på grund av den högre tekniska nivån, men bara sedan Nordkorea tagit ledningen genom Pak Song-Chol via en frispark långt ner på vänsterkanten och ett målvaktsingripande, modell sämre, som tillät bollen att smita in vid första stolpen bara tre minuter in i matchen.
Burkina Faso fick till en logisk kvittering strax före paus med en frispark i identisk position, den Nordkoreanske målvakten accepterade utmaningen från sin kollega på andra sidan planen och bjöd Ismael Zagre på en enkel retur att smälla upp i nättaket.

Nordkorea kom in till den andra halvleken som ett helt nytt lag när de inte längre var i ledning och spelade faktiskt stundtals riktigt bra fotboll. Satsningen bar frukt efter 66 minuter när Hyon Myong-Cha skickade målvakten åt fel håll och placerade in en straff, som såg ut att lika gärna kunnat vara frispark strax utanför straffområdet, till 2-1.
2-2 kom bara ett par minuter senare när Lassina Traoré nådde högst på ett inlägg och föranledde ett vilt firande på Burkina Fasos bänk. Till skillnad från de likgiltiga reaktionerna från Nordkoreas spelare efter deras ledningsmål lite tidigare. Ett till mål från Traoré kort efteråt och Burkina Faso hade vänt, av med (och kasta bort) tröjan för den euforiske målskytten med varning som följd.
Västafrikanerna behöll ledningen i ungefär tio minuter innan bollen nådde fram till Rim Kwang-Hyok efter en tilltrasslad situation i straffområdet. En fint placerad boll i krysset senare såg även koreanerna glada ut över att ha nätat.

3-3 betydde att Burkina Fasos andra raka straffläggning i turneringen (efter en mållös semifinal mot Vitryssland). Övning ger, som alla vet, färdighet och man kunde säkra bronspengen genom 4-3 från 10, generellt sett, ganska dåligt slagna straffar.

 

Thailand – Vitryssland

Thailand ställdes mot Vitryssland, en av Sverige motståndare i det pågående VM-kvalet, i finalen. Gästerna ställde inte på något sätt upp med sin starkaste elva och Milovan Rajevac har fortfarande inte haft alla spelare tillgängliga som förbundskapten för Thailand. Trots ett antal tunga avbräck hade värdlandet besegrat Nordkorea med bekväma 3-0 i semifinalen och såg, med största sannolikhet, sig själva som favoriter mot ett Vitryssland som inte lyckats spräcka nollan mot Burkina Faso. Spelet var dock jämnt och efter de första fyrtiofem var det fortfarande mållöst och ovisst.

Jag öppnade en flaska av min väns favoritöl inför den andra halvleken och gled in och ut ur händelserna som utspelades på skärmen framför mig när min hjärna började spela upp minnen av honom. Allt som oftast fotbollsrelaterade, som den fantastiska resan till Berlin under VM 2006 och en UEFA Champions League-match i Moskva innan avresa med den Transsibiriska järnvägen. Matchen var, efter vad jag snappade upp under mina mer fokuserade stunder, fortfarande jämn, även om spelet blev alltmer intensivt i takt med att ett straffavgörande närmade sig. Thailand såg hungrigare ut, kanske för att Vitryssland var självsäkra från 11 meter efter straffläggningen mot Burkina Faso i semin, och var nära att avgöra på en frispark från Thitipan Puangchan i den 89:e minuten. Till slut vann ändå värdnationen med 5-4 efter 6 straffrundor och Rajevacs tid som förbundskapten fick en välbehövlig och tidig skjuts.

Det var tungt att se dagens matcher eftersom jag, redan före våra planer att se turneringen på plats, väldigt mycket förknippade det Thailändska landslaget med min vän men jag är väldigt glad att jag valde att göra det. Det var första gången denna vecka som jag kunnat tänka på honom i mer än en liten stund utan att bryta ihop. Det var också första gången som jag kunnat fokusera på några av allt vi faktiskt upplevt tillsammans och inte bara sörja de planer vi aldrig hann sätta i verket. Jag är inte färdig i mitt sorgearbete på långa vägar, men idag känner jag bara djup tacksamhet över att ha fått ha en underbar människa i mitt liv.

An emotional Kings Cup 2017

DPR Korea – Burkina Faso

As a Swedish football fan, I’m well familiar with the King’s Cup in Bangkok as it used to be a tournament where my beloved national team would try out potential players active in the Scandinavian leagues. Some years have passed since but this summer, my interest in the cup was rekindled as me and one of my very best friends were planning to attend all four matches. His sudden passing a week before kick-off changed all of this and I couldn’t even bring myself to watch the semi-finals on the telly, let alone go out to the Rajamangala Stadium in person. However, I felt obliged to watch the third-place playoff and final in honour of my friend and parked myself next to my six-week old daughter on the couch to enjoy the afternoon’s encounter between North Korea and Burkina Faso. This was also the match that we had, in particular, hoped to get see as it would have been the most obscure one possible, from our perspective, and a great conversational topic among for next time visiting our equally football-crazed friends back home.

Like the concept of the King’s Cup, the match itself brought me back to days passed. It looked a lot like the World Cups of my youth, with an unorganised and inconsistently skilled African side, a slightly more organised but unskilled Asian side, and poor goalkeeping on both ends. Burkina Faso looked better, mostly due to individual efforts. But only after the North Koreans got the first goal through Pak Song-Chol, following a free-kick deep into the attacking left wing and some soapy hands from Burkina Faso’s number one after only three minutes.
Burkina Faso then got the logical equaliser from a free-kick in an identical position just before halftime. The North Korean keeper accepted the challenge from his colleague at the other end and handed Ismael Zagre an easy rebound to smash home high into the net.

North Korea entered the second half as a completely different side, as they were no longer in front and actually displayed some quality football. The effort bore fruit after 66 minutes as Hyon Myong-Cha sent the keeper the wrong way and put his side ahead from a penalty that looked like it may just as well have been a free-kick just outside the box.
2-2 came only a couple of minutes later from a Lassina Traoré header. Joyous celebrations followed by the Burkina Faso bench, unlike the indifferent looks on the North Korean players after their leading goal just before. Traoré then got his second to put his team ahead for the first time of the day after 72 minutes, off came the shirt and an euphoric Traoré was in the book.
The West Africans held the lead for about ten minutes before a messy situation in the box ended with Rim Kwang-Hyok curling the ball beautifully into the top corner. This time, the Koreans even looked happy about scoring.

3-3 meant Burkina Faso faced their second penalty shootout of the tournament (after a goalless draw with Belarus in the semi-final). The practice paid off and they were able to secure the bronze, winning 4-3 from 10, very poorly executed in general, penalties.

                                                                                                                        

Thailand – Belarus

Thailand faced one of Sweden’s opponents in the WC-qualifiers, Belarus, in the final. The visitors brought nothing close to their strongest XI and Milovan Rajevac have still to make a Thai-selection with all his players available. Despite a number of absentees, the hosts had beaten North Korea comfortably in the semi-final (3-0), and surely considered themselves favourites against a Belarus that had failed to score against Burkina Faso. The sides were evenly matched though, and all through the first 45 it looked like the match could go either way.

I opened one up a bottle of my friend’s favourite beer ahead of the second half, and found myself drifting in and out of the, not very exciting, match as my mind started to bring memories of him to life, more often than not revolving around football. Like the amazing trip to Berlin during the 2006 WC or attending UEFA Champions League-football in Moscow ahead of a journey on the Trans-Siberian railway. The teams were still pretty even from what I gathered during my more focused moments, and the match actually seemed to get a bit more intense as another penalty shootout drew nearer. Thailand looked more eager, perhaps because Belarus felt confident after winning the semi-final on penalties, and nearly won it from a 89th minute free-kick from Thitipan Puangchan. But, in the end, the home side came out on top, scoring 5 times to Belarus’ 4 from 6 penalties and giving Rajevac’s stewardship a huge boost.

It was tough to watch today’s matches as I associated the Thai national team very closely with my friend, even before our plans to watch this cup live. But, I’m glad I decided to do so, it was the first time this week that I’ve managed to think about him for more than a little while without breaking down and crying. It was also the first time I’ve been able to simply focus on a few of the many wonderful memories we shared, and not only grieve for the things we never got around to doing. I’m not, by any means, finished mourning but today, I only feel lucky to have had an extraordinary person in my life.